Vi korsade gränsen till Kanada och vips började varningsskyltar med bilder på björnar dyka upp. Och det visade sig att dessa djur inte bara finns på bild.
Vi var nyfikna på hur det skulle vara att köra bil över gränsen mellan USA och Kanada. Om det skulle vara lång kö och om vi skulle få många konstiga frågor. Det är ju så vi har sett på tv att det kan vara.
Men i verkligenheten var det inte alls som på tv. Gränspasseringen gick snabbt och smidigt och vi befann oss i ännu ett nytt land, denna gång ett av världens till ytan största.
Hej Kanada!
Efter att av misstag ha råkat passera rakt genom inspelningen av filmen ”Deadpool 2” (vi måste väl gå på bio framöver och se om vi blev ofrivilliga statister) kom vi fram till vårt hotell i Pitt Meadows, en förort till Vancouver. Det var sent på kvällen men vi var ivriga att hitta vår första cache i Kanada, så vi letade reda på Detour som var den som var närmast hotellet. Därmed var vårt geocachingland nummer 45 loggat.
Bra tidpunkt för att logga Detour, för det var inte så många mugglare i farten så här dags.
Nästa dag behövde vi logga en mystery eftersom vi jobbar på att fylla mysterykalendern. På väg till Simple Puzzles: Unhidden fick vi se en del snygga hus.
Undrar om någon av dessa kåkar är till salu?
Vi ville se mer av delstaten British Columbias höga berg och körde mot skidorten Whistler. I Britannia Beach blev det ett stopp för att logga Britannia Mine Earthcache. Den handlade om gruvan i byn, en av de mest naturförstörande industriverksamheter som förekommit på vår jord. Tydligen var havsviken som Britannia ligger vid full av farliga ämnen tidigare. Men området har sanerats och i dag ska naturen må bra igen. Vi tyckte att historien om gruvan var så spännande att vi passade på att besöka gruvmuseet också.
Patric fixar finansieringen av kommande geocachingresor.
Guidningen skedde delvis inne i gruvan.
Kolla vilket geocachingfordon!
När vi närmade oss Whistler blev naturen allt mer dramatisk.
Utsikt från cachen Alexander Falls.
Vi gillar vintersport, från tv-soffan alltså, och det är roligt att besöka platser förknippade med detta. När vinter-OS gick i Vancouver 2010 avgjordes skidtävlingarna i och runt Whistler. Vi kommer aldrig glömma herrstafetten i längdskidor. Nu har vi även sett var det hela utspelade sig i verkligheten. Tyvärr var det både snöfritt och cachefritt i skidspåren.
Här hoppades det för fullt under OS 2010.
Maskoten för Vancouver-OS i mindre kramvänligt utförande.
Skidskyttearenan.
Naturen är dramatisk vid Whistler.
Både i och utanför tätbebyggt område såg vi skyltar som varnade för björn. Men inte såg vi någon björn i skogarna runt Whistler inte.
Var är nallarna?
I närheten av hotellet i Pitt Meadows fanns en liten powertrail längs med Fraser River. De flesta av cacherna kunde bara nås till fots, en lagom promenad på några kilometer.
Flera av cacherna var gömda under bänkar och mycket lätthittade.
Efter en stund vände Patric om för att gå och flytta på bilen till andra änden av promenadslingan medan Jenny skulle fortsätta och ta ett par cacher till ensam. Men snart upptäckte hon att hon inte alls var ensam. Det kom någon gående på gång- och cykelvägen. Eller snarare lufsande.
Är det inte en … jo, visst är det.
Jenny ringde till Patric och berättade att hon snart skulle möta en björn. Patric påstod att det inte alls kunde vara en björn där utan att det måste vara en hund. Men Jenny var envis. ”Det är nog en björn i alla fall”, envisades hon och försökte fånga den lurviga varelsen på både foto och film. För annars skulle väl ingen tro på det. Sedan kom hon på att vi lärt oss att man alltid ska försöka hålla ett avstånd på minst sju skolbussar mellan sig själv och en vild björn. Hm, hur lång är en skolbuss? Kanske bäst att gå en liten omväg och låta björnen få ha stigen för sig själv.
Så fick det bli. En bit bort mötte Jenny en kanadensisk familj på utflykt och visade bilderna och filmen. ”Jovisst är det en björn, de brukar hålla till här omkring men de är inte farliga. Ibland har vi till och med hjortar här”, förklarade kvinnan i familjen. Till och med hjortar, se där! 🙂
Patric som gärna hade velat se en björn blev förstås lite besviken över att bara få se den på en suddig film:
Men han fick i alla fall vara med och logga multicachen Bear Facts. Tur att vi var bilburna för det var en bra bit mellan start och final på den.
Vi letade inte bara efter plast i Kanada, utan betedde oss även som vanliga turister. Vi besökte till exempel Capilano Suspension Bridge Park och trängdes med andra besökare på den berömda hängbron.
Capilano Park.
Höjdrädda? Nej, inte vi inte.
I närheten av parken fanns en reversewherigo, Where the heck do I go? Vi snurrade runt lite på villagatorna innan vi hittade fram till rätt skogsområde. Det är roligt att logga så många olika cachetyper som möjligt i varje land som vi besöker, så den satt fint.
Where the heck do I go? Jo, hit!
Vituella King of the World hade en släng av Titanictema och låg precis vid havet, med utsikt över Vancouver. Däremot kunde vi inte hitta den traditionella cachen som skulle finnas på samma plats. Medan vi gick till cachen föll de enda regndropparna som vi fick på oss under hela resan.
Vancouver.
Downtown Vancouver.
CPC (Canada Place Cache) är med sina nästan 600 favoritpoäng en av de mest populära cacherna i trakten, så den ville vi gärna logga. Cachen finns i hjärtat av Vancouver och trafiksituationen var besvärlig. Någon allmän parkering lyckades vi inte hitta i närheten, så det slutade med att Patric fick leka taxi och sitta kvar i den tjuvparkerade bilen medan Jenny gick till cachen ensam.
Den var lyckligtvis inte svår att hitta, men det gällde att vara kvick mellan alla mugglare som passerade. Sådana här cacher, som är gömda mitt framför ögonen på mängder av mugglare, är vi särskilt förtjusta i.
Canada Place. Här firas landets 150-årsjubileum. Eftersom även Groundspeak tycker att det är värt att fira så får man numera en virtuell souvenir för att ha loggat i Kanada.
Det hade blivit dags för gränspassage igen. Kanada och USA är lika på många sätt, men också olika. Kanada är mer likt Sverige. Det står kilometer i stället för miles på vägskyltarna, hastighetsbegränsningarna är samma som hemma och de har till och med systembolag, eller något som liknar det i alla fall. Men nu skulle vi återvända till landet där det gäller att hålla reda på hur lång en mile är.
Vid gränsövergången i Blaine finns en park och i den kan man strosa fram och tillbaka över gränsen hur man vill. Vi strosade i alla fall fram till monumentet mitt i parken för att ta en bild på oss och logga virtuella Peace Arch.
Hej då Kanada!
PatoJen 