Vår vän Ole från Vänjaurträsk

Herr PatoJen var sugen på att skaffa en ny geocachingkompis och fastnade för 62-årige Ole. Det var bara det att Ole bodde 85 mil norrut.

Suget efter en ny, mogen polare hade funnits där ett tag. Patric letade på nätet i flera månader. Plötsligt sa det klick, fast de inte träffats än. En dag fanns han bara där på Blocket. Ole, en Monark från 1957.

Patric visade annonsen för Jenny.

”Visst är den fin?”

”Jodå. Var finns den?”

”Lycksele!”

Lycksele. Är det inte lite långt att åka över en helg? Och är det inte onödigt långt att åka för att köpa en moped? Det borde väl finnas mopeder på närmre håll? tyckte Jenny.

Men Patric ville väldigt gärna ha just Ole och han vet ju vilka argument som funkar på Jenny.

”Har du kollat på kommunkartan?” frågade Patric och sedan var det bestämt. Klart att vi skulle åka till Lycksele och köpa moppe!

Vi hängde Mr/Ms Aeros släpkärra efter bilen och började köra norrut efter jobbet en sommarfredag. På riksväg 50 mötte vi den ena konstiga bilen efter den andra. En googling visade att det tydligen pågick ett rally för ombyggda bilar genom landet.

De flesta av bilarna verkade vara registrerade i Nederländerna.

Vår första anhalt blev Gävle. Där försökte vi hälsa på den världsberömda bocken men den var inte på plats förstås så här års. Vi fick nöja oss med en skylt och en virtuell cache. Inte så tokigt ändå.

Loggning av Gävlebocken.

Sedan blev det inspektion av elskåp. Ni anar inte hur många elskåp det finns i Gävle! Och flera av dem utnyttjas på bästa sätt.

Här behöver det tydligen ventileras.

Snyggaste elskåpet i stan?

Inte de snyggaste elskåpen i stan men ändå klart sevärda i PatoJens ögon.

Efter en natts förvånansvärt god sömn, med tanke på att hotellet låg granne med ett disko, så fortsatte vi norrut.

Högakustenbron.

Ett fantastiskt hus i Örnsköldsvik som har fått en egen virtuell cache, Ting1.

Ett minst lika fantastiskt hus i samma stad som ännu inte fått någon virtuell. Ett före detta brandslangstorn byggs om till lyxvilla på höjden.

Den första nya kommunen på resan blev Vännäs. Där kryllade det av cacher med många favoritpoäng men eftersom vi hade ont om tid fick vi välja ut några få att logga. Hit måste vi komma tillbaka någon gång!

Är det någon som ser mig? Här lyckades vi inte överlista cachen så det fick bli DNF och anledning att återkomma till den mysiga orten Vännäs.

Jenny besökte Vännäs lokala nöjesfält och hittade en cache.

Här kunde vi fulparkera eftersom vi var ute i rätt syfte.

Vännäs MotorMuseum var stängt men cacherna på området gick bra att logga ändå och vi fick se flera spännande farkoster.

Renar korsade vår väg till Vindelns kommun. Riktigt exotisk upplevelse för oss sörlänningar.

Det vet väl alla att den bästa informationen oftast finns på baksidan av informationstavlan?

En imponerande damm – fint pyntad med ett PET-rör.

Hallå, finns det någon burk här under?

Ännu en ny kommun.

Norrland. ❤

Det hände något märkligt. Någonstans längs E12, eller Blå vägen som den kallas, mellan Umeå och Lycksele mötte vi våra geocachingvänner torado och aaaeng. Vi bor i samma kommun och utan att ha en aning om det så råkade vi åka på samma väg i Norrland samtidigt, men i olika riktning. Vi hade ingen aning om att de var här. De hade ingen aning om att vi var här. Men plötsligt dök det upp bekanta namn i loggarna – på dagens datum. Vilket roligt sammanträffande!

Kommun gränsen Lycksele Norsjö. Här hade det varit kändisar före oss.

Burk- och kommunjakten tog oss vidare till centrala Brännberg. Enligt cachebeskrivningen för Tunntoppen bor det sex personer i denna ort. Vi såg inte till någon av dem, men vi besökte i alla fall Brännbergs fina återvinningsstation.

Inte riktigt en tunna per invånare men nästan.

Efter den lilla (med Norrlandsmått mätt) omvägen förbi Norsjö och Malå kommun körde vi mot Lycksele där vi skulle övernatta. Vid Vormforsen träffade vi för första gången på resan på riktigt mycket mygg och knott. Men vi härdade ut en stund, för det var en riktigt fin plats vid den dramatiska forsen.

Länsväg 363 vid Vormforsen.

I Lycksele firade vi bröllopsdag. Vi hade dagen till ära bett om ett rum med utsikt över älven men fick mer än så. Hotell Lappland inkvarterade oss i sviten med bubbelbad och egen bastu. Och stora fönster ut mot Umeälven och Norrlandsnatten som aldrig blev mörk.

• 

• 

• 

• 

Av någon anledning brukar vi ofta missa att logga cachen närmast vår inkvartering. Men inte i Lycksele.

Det hade blivit söndag och dags att åka 85 mil söderut. Men först skulle vi förbi byn Vänjaurträsk utanför Lycksele. Äntligen hade det blivit dags att träffa Ole.

Huvudmålet för vår resa. Några hus längs en väg vid en sjö.

Får vi lov att presentera Ole! Han är döpt efter sin ursprunglige ägare som var norrman och jobbade i skogarna runt Lycksele. Namnet finns ingraverat på mopeden.

När vi svängde in hemma på gårdsplanen på kvällen var vi både en moped och sex Norrlandskommuner rikare. Två flugor i en smäll!

Drygt 200 mil. Några fler mil än våra helgturer brukar vara.

Read Full Post »

Ökenvandring i storstan

Det började närma sig slutet på vår långhelg i Qatar. Men först lärde vi oss att det är bra att ha något på huvudet i öknen.

Dagen började med en ny taxitur. Den här gången angav vi ett köpcenter som adress och dit hade vår chaufför inga problem att hitta.

Några hus vi passerade under bilturen.

Det kändes inte heller som att vi behövde förklara något ärende när vi klev ur bilen precis utanför huvudentrén. Men det är klart, om chauffören känt till att vi inte var där för att besöka märkesbutiker utan att leta efter en pytteliten burk med magnet på en brandpost på parkeringsplatsen, ja då hade han nog höjt på ett halvt ögonbryn i alla fall. Eller vad tror ni?

Vi väntade tills bilen försvunnit utom synhåll innan vi rundade byggnaden i stället för att gå in i butikssvalkan.

Skugga är en bristvara i Qatar men här fanns faktiskt lite att stå och logga i. Tack för träden!

Sedan påbörjade vi vår långpromenad genom solgasset. Cachen Classic Car visade upp en riktigt fin bilsamling utanför en villa. Undrar om ägaren hinner använda alla sina fordon?

När vi närmade oss Dahl Al-Hamam-parken där det skulle finnas både en earthcache och en traditionell cache hoppades vi på att få se en hel skog av träd så att vi kunde komma bort från solen en stund. Men så var det inte. Det finns inga skogar i Qatar. Här var det mest öppna ytor och till och med plaskdammarna för barn var torrlagda.

Vi var nyfikna på cachen Pyrate Sabsy (in Qatar) eftersom vi sett på bild att den verkade vara placerad i ett öppet ökenlandskap. Vad kunde det finnas att gömma en cache i där? Det skulle vi ta reda på här näst.

På väg mot Pyrate Sabsy (in Qatar).

Snart framme vid cachen. Väldigt ont om träd här.

Perfekt väder för en liten ökenpromenad?

Ah, där är gömstället. Ja, bakom våra ryggar alltså. Börjar vi inte se lite kokta ut här? Det kändes så i alla fall.

Jodå, det fanns en liten betongklump bland all sand och i den fanns en burk.

Hittad!

PatoJen var här!

Nu ska vi bara ta oss tillbaka till de där husen som sticker upp därborta vid horisonten.

Vi fortsatte gå och loggade ytterligare ett par cacher men nu började det bli jobbigt att vara ute i värmen. Vi hade vatten med oss men bristen på skugga, att solen hela tiden stekte mot våra huvuden, blev alltmer plågsam. Det är lite svårt att beskriva, men det kändes som om hjärnan höll på att bli överhettad. Jenny blev yr i huvudet och behövde sitta och vila en stund på en trottoar innan vi kunde gå vidare. Solsting kanske? Varför hade vi inte tagit på oss varsin keps eller annan huvudbonad? Orutinerat!

Taxijakten började igen och den här gången fick vi typiskt nog vänta ganska länge innan en bil äntligen dök upp, trots att vi stod vi en av de större genomfartslederna.

Det kändes jätteskönt att vara på väg tillbaka till hotellet.

Nästan 50 grader enligt bilens temperaturmätare.

PatoJen drabbas sällan av hemlängtan, men det var faktiskt ganska skönt att få lämna den intensiva solen och återvända till svalare temperaturer i norr. När vi åkte till flygplatsen låg temperaturen på 49 grader.

Hej då varma Doha!

Read Full Post »

Det är svettigt att vara först

Vi vaknade, tittade ut genom fönstret och såg en skyline utöver det vanliga. Men vänta … Vad är det där?

Utsikt från sängen i vårt hotellrum i Qatar.

Om repklättring upp i en vanlig svensk tall är T5, vad är då detta? Fönsterputsare på uppskattningsvis våning 30-någonting.

Qatar är fullt av kontraster. En sådan blir uppenbar varje gång man lämnar hotellet (eller tunnelbanan eller annan luftkonditionerad plats) och går utomhus. ”Hettan slog emot mig” låter som en klyscha. I Qatar är det ingen klyscha utan verklig verklighet.

PatoJen har varit i många länder där det är mycket varmare än hemma. Men ingenstans där det varit så varmt som i Qatar. Det är verkligen skillnad på att gå på promenad i 30-35 graders värme (vilket vi gjort många gånger) och att gå på promenad där temperaturen ligger mellan 45 och 50.

Doha är en vidsträckt stad med långt mellan cacherna och förutom den nybyggda men ännu inte särskilt välutbyggda tunnelbanan så är det ont om kollektivtrafik. Det finns däremot gott om taxibilar.

Vi skrev ner en adress i västra delen av Doha på en lapp och gav till chauffören. Men han hade ingen aning om exakt var den adressen låg, så vi fick guida med gps:n. Det gick ju bra det med.

När han släppte av oss i ett villakvarter verkade han tycka att det var ett konstigt ställe för två turister att åka till. Men vi tyckte att det var en utmärkt startpunkt för en geocachingpromenad.

Första loggen blev Desertal says Goodbye 2015. Den hittade vi under en klädinsamlingsbehållare av ungefär samma typ som är vanliga även hemma. Vi blev lite förvånade att en cache på ett sådant gömställe överlevt i flera år. Brukar inte sådana boxar flyttas ibland, till exempel vid tömning?

Patric loggar Desertal says Goodbye 2015.

Bara några kvarter bort hittades nästa gömma, Ma’a Salama Goodbye! Farewell DESERTAL. Den fanns på en skräpig bakgård. Tur att ingen varit där och städat på ett tag.

Ma’a Salama Goodbye! Farewell DESERTAL.

Övergångsställe i bostadsområdet. Det verkar inte användas mycket, för Qatar tycks vara ett land där bara turister promenerar.

Vi gick vidare till en annan gata i bostadsområdet. Det huvudsakliga skälet till att vi valt att åka till just denna del av staden var att steg två på den ännu ologgade multin A Tale of Two Towers som vi påbörjat dagen före skulle finnas här någonstans. Koordinaterna tog oss till entrén till ett av många så kallade gated communitys som finns här och när vi såg vad kvarteret heter så förstod vi att vi hittat den röda tråden genom multin.

Här var det inga problem att hitta de ledtrådar vi sökte.

Ett steg närmare en potentiell FTF i Qatar.

Innan jakten kunde fortsätta behövde vi svalka ner oss och fylla på med vätska. Det fanns som tur var en oas i form av ett väl luftkonditionerat köpcenter i närheten.

Vätskepaus.

Vid köpcentret var det inga problem att få tag på en taxi som kunde köra oss mot finalen på multin. Nu gick resan norrut, förbi ett stort hus med välbekanta färger.

Även finalen ligger på en plats som hör samman med de andra delstegen. Det gör att vi, trots de inledande problemen, tycker att A Tale of Two Towers är en riktigt genomarbetad och välgjord multi. Nu återstod frågan om vi skulle bli först att hitta den.

Är loggen tom?

Jo men visst! Vi fick vår första FTF i Qatar till sist.

Vi tog oss också en titt på det fort som finns i närheten av cachen.

När vi var nöjda med både loggning och sightseeing så kom vi att tänka på en sak. Vi kanske borde ha bett taxichauffören att vänta.

Men det hade vi inte gjort och det var inte så att taxibilarna stod på rad och väntade på körningar i den förort till Doha där vi nu befann oss. Så det var bara att börja gå. Och svettas.

Hallå, taxi!

Vi befarade att vi skulle tvingas promenera flera kilometer till shoppingcentret med Ikea som vi passerat på vägen men så illa blev det inte. Plötsligt dök den upp där långt borta, en turkosfärgad taxibil. En hägring?

Vi började vinka som skeppsbrutna (vilket vi ju på sätt och vis var) och chauffören såg oss lyckligtvis och kom till undsättning. Snart var vi på rull tillbaka mot staden i baksätets luftkonditionerade svalka.

Efter det äventyret bestämde vi oss för att ha en riktig slappardag på hotellet, med mat, dryck och poolbad.

Kvällsbuffén som ingick när man bokat clubrum.

Honung.

Här tillbringade vi nästan en hel dag. Skönt att vila lite från hettan och dammet på stan.

På kvällspromenad med spaning efter fina bilar i området runt hotellet.

Vårt hotell.

Read Full Post »