Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Resor’ Category

Denna coronasommar blev semestern annorlunda än den troligen blivit utan viruset. Men den blev rätt bra ändå. Vi packade bilen med alltifrån långklänning till nya vandringskängor för att vara beredda på allt och drog norrut.

Norrland 2020 Dag 1

Var vi hade tillbringat sommarsemestern om inte corona dykt upp vet vi inte. Det fanns idéer, men inga konkreta planer. Vi har haft tur som inte drabbats av krångel med inställda resor och lång väntan på återbetalning för biljetter som inte kunnat utnyttjas.

Normalt är vår policy att när vi ger oss i väg på en resa så ska nästa redan vara bokad, eller åtminstone planerad. När vi for till Mexiko i februari var det för ovanlighetens skull inte så och när vi kom hem vid månadsskiftet februari-mars var resemappen helt tom.

Den fick förbli tom. Tanken var förstås att genast börja planera nästa äventyr, men precis då började corona utvecklas till en pandemi och vi bestämde oss för att ha is i magen. Vänta. Se vad som skulle hända.

Det var klokt.

Bara ett par veckor senare började gränser stängas och att planera nästa utlandsresa blev en icke-fråga.

När sommarsemestern närmade sig bestämde vi oss för att den fick bli kortare än vanligt i år. Men något skulle vi ju hitta på.

Vad?

Jenny har inte varit i Åre (jo i kommunen, men inte i tätorten) så att åka dit och ta oss upp på Åreskutan utsågs till semesterns huvudmål. Sedan växte planerna.

Vet ni vad DeLorme är för något? Jo, det är ett amerikanskt företag som gör kartor, både fysiska och digitala. Det finns en hel hög med challenges som går ut på att logga vissa kartblad i företagets vägatlas över USA. Men det finns också en svensk variant, Sweden DeLorme Challenge, som handlar om att logga en cache inom varje uppslag i Motormännens vägatlas.

När vi förra sommaren åkte till Norrland för att logga de kommuner i Sverige vi hade kvar så hade vi inte en tanke på Sweden DeLorme Challenge. Det visade sig att vi hade fem ologgade kartuppslag kvar efter den resan. Ett par i västra Dalarna, ett par i västra Lappland och så det allra nordligaste i Sverige, norr om Kiruna. Att bocka av dessa lades till i årets semesterplanering. Vi ville också besöka platser och sevärdheter i norr som vi missade på förra årets ganska tidspressade resa.

Och sist men inte minst så var planen att logga alla cacher i den nyligen publicerade Landsskapsserien i de landskap vi passerade på vägen.

En lördagsmorgon påbörjades resan norrut. Vi valde bort vägar som vi kört ofta till förmån för nya upplevelser och det tog oss till en äggkartong utanför Grythyttan som fick bli resans första cache. Vilken fin start!

Resans första cache och första utdelade favoritpoäng.

I närheten av Vansbro dök det plötsligt upp ett spöke. En virtuell cache till synes mitt ute i ingenstans, Barnhälla. De flesta virtuella vi har loggat har varit vid olika sevärdheter.

Vi lämnade asfalten och körde en bra bit ut i skogen på en knagglig grusväg som blev mindre och mindre. Till sist parkerade vi, gick över en liten kulle och fick se – stubbar och en och annan sten. Vad kunde det finnas värt att visa upp på ett kalhygge i södra Dalarna? Jo, någonting riktigt fascinerande faktiskt. Åk dit och ta reda på vad!

I närheten av Barnhälla.

Vi tyckte att det var roligt att logga en virtuell som visade upp något annorlunda.

Som vi redan har antytt så var bilen fullpackad med allt möjligt som kunde behövas på en tvåveckorstur till Norrland. Vi planerade för att bo på hotell i första hand men vet av erfarenhet att det kan vara glest mellan dessa i Norrlands inland. Därför kunde det mycket väl bli stuga också. Och för säkerhets skull hade vi också packat med ett tält. Men vi hade glömt något som kan vara bra att ha om man ska bo i exempelvis campingstuga, nämligen sängkläder och huvudkuddar. När vi kom till Mora fick det därför bli en shoppingrunda innan vi loggade en letterbox och en wherigo.

Komplettering av semesterutrustningen.

Norr om Älvdalen var det dags för nästa avstickare, för att kika på Sveriges högsta damm och logga Trängslet.

Patric vid Trängslet.
Ont om vatten.
Trängslet är verkligen högt.

Vi gillar att titta på udda sevärdheter som dyker upp längs vägen. Bunkris brandtorn är ett sådant exempel. Här kan ni läsa mer om detta annorlunda torn.

Bunkris brandtorn.
Tornet är byggt runt ett gammalt träd som fortfarande står kvar i mitten.
Högst upp i tornet hittade vi en fantastisk utsikt …
… och en geocache: Bunkris tower.

Det var tur att vi ägnade några minuter åt shopping i Mora för vi fick användning för sängkläderna redan första kvällen då det blev inkvartering i en mysig stuga i Särna. När sängarna skulle bäddas i ordning kom vi på att vi tänkt fel. Det var ju underlakan och örngott vi behövde, eftersom vi faktiskt fått med oss våra sovsäckar. Men vi hade köpt påslakan och örngott. Nåja, det går jättebra att ha påslakan som underlakan.

På campingen visade det sig finnas en restaurang som serverade lokal mat, som älgskavsgryta. Mums!

PatoJen gillar att bada men inte om vattentemperaturen är under 25 grader. Som ni förstår blir det sällan några dopp i Sverige för oss. Men nu hade det varit värmebölja i ett par veckor och till och med här på gränsen till fjällvärlden hade sjön uppnått en temperatur som kändes anständig. Kanske blir det denna sommars enda dopp, vem vet?

Jenny tar ett kvällsdopp.
Infoskylt vid campingen. Anders Tegnell måste tycka att Älvdalens kommun är ett föredöme i dessa coronatider.
Utsikt från vår stuga mot Städjan.

Read Full Post »

Herr PatoJen var sugen på att skaffa en ny geocachingkompis och fastnade för 62-årige Ole. Det var bara det att Ole bodde 85 mil norrut.

Suget efter en ny, mogen polare hade funnits där ett tag. Patric letade på nätet i flera månader. Plötsligt sa det klick, fast de inte träffats än. En dag fanns han bara där på Blocket. Ole, en Monark från 1957.

Patric visade annonsen för Jenny.

”Visst är den fin?”

”Jodå. Var finns den?”

”Lycksele!”

Lycksele. Är det inte lite långt att åka över en helg? Och är det inte onödigt långt att åka för att köpa en moped? Det borde väl finnas mopeder på närmre håll? tyckte Jenny.

Men Patric ville väldigt gärna ha just Ole och han vet ju vilka argument som funkar på Jenny.

”Har du kollat på kommunkartan?” frågade Patric och sedan var det bestämt. Klart att vi skulle åka till Lycksele och köpa moppe!

Vi hängde Mr/Ms Aeros släpkärra efter bilen och började köra norrut efter jobbet en sommarfredag. På riksväg 50 mötte vi den ena konstiga bilen efter den andra. En googling visade att det tydligen pågick ett rally för ombyggda bilar genom landet.

De flesta av bilarna verkade vara registrerade i Nederländerna.

Vår första anhalt blev Gävle. Där försökte vi hälsa på den världsberömda bocken men den var inte på plats förstås så här års. Vi fick nöja oss med en skylt och en virtuell cache. Inte så tokigt ändå.

Loggning av Gävlebocken.

Sedan blev det inspektion av elskåp. Ni anar inte hur många elskåp det finns i Gävle! Och flera av dem utnyttjas på bästa sätt.

Här behöver det tydligen ventileras.
Snyggaste elskåpet i stan?
Inte de snyggaste elskåpen i stan men ändå klart sevärda i PatoJens ögon.

Efter en natts förvånansvärt god sömn, med tanke på att hotellet låg granne med ett disko, så fortsatte vi norrut.

Högakustenbron.
Ett fantastiskt hus i Örnsköldsvik som har fått en egen virtuell cache, Ting1.
Ett minst lika fantastiskt hus i samma stad som ännu inte fått någon virtuell. Ett före detta brandslangstorn byggs om till lyxvilla på höjden.

Den första nya kommunen på resan blev Vännäs. Där kryllade det av cacher med många favoritpoäng men eftersom vi hade ont om tid fick vi välja ut några få att logga. Hit måste vi komma tillbaka någon gång!

Är det någon som ser mig? Här lyckades vi inte överlista cachen så det fick bli DNF och anledning att återkomma till den mysiga orten Vännäs.
Jenny besökte Vännäs lokala nöjesfält och hittade en cache.
Här kunde vi fulparkera eftersom vi var ute i rätt syfte.
Vännäs MotorMuseum var stängt men cacherna på området gick bra att logga ändå och vi fick se flera spännande farkoster.
Renar korsade vår väg till Vindelns kommun. Riktigt exotisk upplevelse för oss sörlänningar.
Det vet väl alla att den bästa informationen oftast finns på baksidan av informationstavlan?
En imponerande damm – fint pyntad med ett PET-rör.
Hallå, finns det någon burk här under?
Ännu en ny kommun.
Norrland. ❤

Det hände något märkligt. Någonstans längs E12, eller Blå vägen som den kallas, mellan Umeå och Lycksele mötte vi våra geocachingvänner torado och aaaeng. Vi bor i samma kommun och utan att ha en aning om det så råkade vi åka på samma väg i Norrland samtidigt, men i olika riktning. Vi hade ingen aning om att de var här. De hade ingen aning om att vi var här. Men plötsligt dök det upp bekanta namn i loggarna – på dagens datum. Vilket roligt sammanträffande!

Kommun gränsen Lycksele Norsjö. Här hade det varit kändisar före oss.

Burk- och kommunjakten tog oss vidare till centrala Brännberg. Enligt cachebeskrivningen för Tunntoppen bor det sex personer i denna ort. Vi såg inte till någon av dem, men vi besökte i alla fall Brännbergs fina återvinningsstation.

Inte riktigt en tunna per invånare men nästan.

Efter den lilla (med Norrlandsmått mätt) omvägen förbi Norsjö och Malå kommun körde vi mot Lycksele där vi skulle övernatta. Vid Vormforsen träffade vi för första gången på resan på riktigt mycket mygg och knott. Men vi härdade ut en stund, för det var en riktigt fin plats vid den dramatiska forsen.

Länsväg 363 vid Vormforsen.

I Lycksele firade vi bröllopsdag. Vi hade dagen till ära bett om ett rum med utsikt över älven men fick mer än så. Hotell Lappland inkvarterade oss i sviten med bubbelbad och egen bastu. Och stora fönster ut mot Umeälven och Norrlandsnatten som aldrig blev mörk.

Av någon anledning brukar vi ofta missa att logga cachen närmast vår inkvartering. Men inte i Lycksele.

Det hade blivit söndag och dags att åka 85 mil söderut. Men först skulle vi förbi byn Vänjaurträsk utanför Lycksele. Äntligen hade det blivit dags att träffa Ole.

Huvudmålet för vår resa. Några hus längs en väg vid en sjö.
Får vi lov att presentera Ole! Han är döpt efter sin ursprunglige ägare som var norrman och jobbade i skogarna runt Lycksele. Namnet finns ingraverat på mopeden.

När vi svängde in hemma på gårdsplanen på kvällen var vi både en moped och sex Norrlandskommuner rikare. Två flugor i en smäll!

Drygt 200 mil. Några fler mil än våra helgturer brukar vara.

Read Full Post »

Det började närma sig slutet på vår långhelg i Qatar. Men först lärde vi oss att det är bra att ha något på huvudet i öknen.

Dagen började med en ny taxitur. Den här gången angav vi ett köpcenter som adress och dit hade vår chaufför inga problem att hitta.

Några hus vi passerade under bilturen.

Det kändes inte heller som att vi behövde förklara något ärende när vi klev ur bilen precis utanför huvudentrén. Men det är klart, om chauffören känt till att vi inte var där för att besöka märkesbutiker utan att leta efter en pytteliten burk med magnet på en brandpost på parkeringsplatsen, ja då hade han nog höjt på ett halvt ögonbryn i alla fall. Eller vad tror ni?

Vi väntade tills bilen försvunnit utom synhåll innan vi rundade byggnaden i stället för att gå in i butikssvalkan.

Skugga är en bristvara i Qatar men här fanns faktiskt lite att stå och logga i. Tack för träden!

Sedan påbörjade vi vår långpromenad genom solgasset. Cachen Classic Car visade upp en riktigt fin bilsamling utanför en villa. Undrar om ägaren hinner använda alla sina fordon?

När vi närmade oss Dahl Al-Hamam-parken där det skulle finnas både en earthcache och en traditionell cache hoppades vi på att få se en hel skog av träd så att vi kunde komma bort från solen en stund. Men så var det inte. Det finns inga skogar i Qatar. Här var det mest öppna ytor och till och med plaskdammarna för barn var torrlagda.

Vi var nyfikna på cachen Pyrate Sabsy (in Qatar) eftersom vi sett på bild att den verkade vara placerad i ett öppet ökenlandskap. Vad kunde det finnas att gömma en cache i där? Det skulle vi ta reda på här näst.

På väg mot Pyrate Sabsy (in Qatar).
Snart framme vid cachen. Väldigt ont om träd här.
Perfekt väder för en liten ökenpromenad?
Ah, där är gömstället. Ja, bakom våra ryggar alltså. Börjar vi inte se lite kokta ut här? Det kändes så i alla fall.
Jodå, det fanns en liten betongklump bland all sand och i den fanns en burk.
Hittad!
PatoJen var här!
Nu ska vi bara ta oss tillbaka till de där husen som sticker upp därborta vid horisonten.

Vi fortsatte gå och loggade ytterligare ett par cacher men nu började det bli jobbigt att vara ute i värmen. Vi hade vatten med oss men bristen på skugga, att solen hela tiden stekte mot våra huvuden, blev alltmer plågsam. Det är lite svårt att beskriva, men det kändes som om hjärnan höll på att bli överhettad. Jenny blev yr i huvudet och behövde sitta och vila en stund på en trottoar innan vi kunde gå vidare. Solsting kanske? Varför hade vi inte tagit på oss varsin keps eller annan huvudbonad? Orutinerat!

Taxijakten började igen och den här gången fick vi typiskt nog vänta ganska länge innan en bil äntligen dök upp, trots att vi stod vi en av de större genomfartslederna.

Det kändes jätteskönt att vara på väg tillbaka till hotellet.
Nästan 50 grader enligt bilens temperaturmätare.

PatoJen drabbas sällan av hemlängtan, men det var faktiskt ganska skönt att få lämna den intensiva solen och återvända till svalare temperaturer i norr. När vi åkte till flygplatsen låg temperaturen på 49 grader.

Hej då varma Doha!

Read Full Post »

Det är svettigt att vara först

Vi vaknade, tittade ut genom fönstret och såg en skyline utöver det vanliga. Men vänta … Vad är det där?

Utsikt från sängen i vårt hotellrum i Qatar.
Om repklättring upp i en vanlig svensk tall är T5, vad är då detta? Fönsterputsare på uppskattningsvis våning 30-någonting.

Qatar är fullt av kontraster. En sådan blir uppenbar varje gång man lämnar hotellet (eller tunnelbanan eller annan luftkonditionerad plats) och går utomhus. ”Hettan slog emot mig” låter som en klyscha. I Qatar är det ingen klyscha utan verklig verklighet.

PatoJen har varit i många länder där det är mycket varmare än hemma. Men ingenstans där det varit så varmt som i Qatar. Det är verkligen skillnad på att gå på promenad i 30-35 graders värme (vilket vi gjort många gånger) och att gå på promenad där temperaturen ligger mellan 45 och 50.

Doha är en vidsträckt stad med långt mellan cacherna och förutom den nybyggda men ännu inte särskilt välutbyggda tunnelbanan så är det ont om kollektivtrafik. Det finns däremot gott om taxibilar.

Vi skrev ner en adress i västra delen av Doha på en lapp och gav till chauffören. Men han hade ingen aning om exakt var den adressen låg, så vi fick guida med gps:n. Det gick ju bra det med.

När han släppte av oss i ett villakvarter verkade han tycka att det var ett konstigt ställe för två turister att åka till. Men vi tyckte att det var en utmärkt startpunkt för en geocachingpromenad.

Första loggen blev Desertal says Goodbye 2015. Den hittade vi under en klädinsamlingsbehållare av ungefär samma typ som är vanliga även hemma. Vi blev lite förvånade att en cache på ett sådant gömställe överlevt i flera år. Brukar inte sådana boxar flyttas ibland, till exempel vid tömning?

Patric loggar Desertal says Goodbye 2015.

Bara några kvarter bort hittades nästa gömma, Ma’a Salama Goodbye! Farewell DESERTAL. Den fanns på en skräpig bakgård. Tur att ingen varit där och städat på ett tag.

Ma’a Salama Goodbye! Farewell DESERTAL.
Övergångsställe i bostadsområdet. Det verkar inte användas mycket, för Qatar tycks vara ett land där bara turister promenerar.

Vi gick vidare till en annan gata i bostadsområdet. Det huvudsakliga skälet till att vi valt att åka till just denna del av staden var att steg två på den ännu ologgade multin A Tale of Two Towers som vi påbörjat dagen före skulle finnas här någonstans. Koordinaterna tog oss till entrén till ett av många så kallade gated communitys som finns här och när vi såg vad kvarteret heter så förstod vi att vi hittat den röda tråden genom multin.

Här var det inga problem att hitta de ledtrådar vi sökte.

Ett steg närmare en potentiell FTF i Qatar.

Innan jakten kunde fortsätta behövde vi svalka ner oss och fylla på med vätska. Det fanns som tur var en oas i form av ett väl luftkonditionerat köpcenter i närheten.

Vätskepaus.

Vid köpcentret var det inga problem att få tag på en taxi som kunde köra oss mot finalen på multin. Nu gick resan norrut, förbi ett stort hus med välbekanta färger.

Även finalen ligger på en plats som hör samman med de andra delstegen. Det gör att vi, trots de inledande problemen, tycker att A Tale of Two Towers är en riktigt genomarbetad och välgjord multi. Nu återstod frågan om vi skulle bli först att hitta den.

Är loggen tom?
Jo men visst! Vi fick vår första FTF i Qatar till sist.

Vi tog oss också en titt på det fort som finns i närheten av cachen.

När vi var nöjda med både loggning och sightseeing så kom vi att tänka på en sak. Vi kanske borde ha bett taxichauffören att vänta.

Men det hade vi inte gjort och det var inte så att taxibilarna stod på rad och väntade på körningar i den förort till Doha där vi nu befann oss. Så det var bara att börja gå. Och svettas.

Hallå, taxi!

Vi befarade att vi skulle tvingas promenera flera kilometer till shoppingcentret med Ikea som vi passerat på vägen men så illa blev det inte. Plötsligt dök den upp där långt borta, en turkosfärgad taxibil. En hägring?

Vi började vinka som skeppsbrutna (vilket vi ju på sätt och vis var) och chauffören såg oss lyckligtvis och kom till undsättning. Snart var vi på rull tillbaka mot staden i baksätets luftkonditionerade svalka.

Efter det äventyret bestämde vi oss för att ha en riktig slappardag på hotellet, med mat, dryck och poolbad.

Kvällsbuffén som ingick när man bokat clubrum.
Honung.
Här tillbringade vi nästan en hel dag. Skönt att vila lite från hettan och dammet på stan.
På kvällspromenad med spaning efter fina bilar i området runt hotellet.
Vårt hotell.

Read Full Post »

Flygplatsen i Qatars huvudstad Doha är välbekant för oss. Vi har bytt plan där många gånger på väg till andra ställen på jorden. Men nu var det dags att gå ut ur terminalen för första gången.

Patric längtade efter värme. Jenny tyckte att det var dags att titta på höghus. Det finns ju flera ställen där dessa två saker går bra att kombinera. Ett av dem är Qatar.

Vi kunde kontrollera hur piloten skötte sitt jobb via skärmen i stolsryggen framför. Det verkade som om han hade landat förr.
På väg till hotellet efter att ha landat tidigt på morgonen.

I stadsdelen West Bay står höghusen i givakt. Där hade vi bokat boende i ett av dem.

Hotellpoolen såg minst sagt inbjudande ut. Men den fick vänta en stund.

Vi hade visserligen både passerat gränskontrollen och checkat in på hotellet, men det räcker ju inte för att säga att vi har varit i Qatar. Nej, först när första geocachen är loggad så har vi varit i landet på riktigt.

Vi gav oss ut på trottoarerna och insåg att vi var i stort sett ensamma. I Doha promenerar man inte, åtminstone inte utanför de gigantiska luftkonditionerade köpcentren. Men vi hade vatten med oss och var sugna på att se stan och det gör man bäst till fots.

Vi tog sikte på en byggnad med annorlunda arkitektur där multicachen A Tale of Two Towers skulle starta. Den var ganska nypublicerad och ingen hade loggat den på nätet än. Skulle vi hinna först?

Starten på multin handlar om denna byggnad.

Vi granskade huset och hittade svaren som efterfrågades i multins första steg. Men en av uppgifterna som skulle lösas för att komma vidare var att hitta en fysisk behållare på platsen. Enligt vår gps skulle den finnas inne på ett avspärrat område som tillhörde Commercial Bank of Qatar, mitt framför ögonen på en vakt som satt i en kur. Kunde det stämma?

När vi irrat runt ett tag och letat där vi vågade utan att begå olaga intrång så kom vakten ut och hjälpte till, men det hjälpte inte.

Vi fick ge upp och promenera vidare mot den både långa och breda strandpromenaden, Corniche.

Corniche.

Där var vi mer framgångsrika. Bus Stop var lätthittad och vi hade kommit fram till Qatar på riktigt.

En busshållplats, en cache och ett nytt land för PatoJen.
Vi hade sällskap av välberesta TB:n Freida Furby.
Utsikt från Bus Stop, vår första cache i Qatar.

Doha är en växande stad och bara en vecka före vår ankomst hade den första linjen på den nybyggda tunnelbanan invigts. Nu var det dags att testa den och ingången var verkligen spektakulär.

Det ska finnas en tunnelbanenedgång i slutet av tunneln.
Än så länge är bara några få stationer i drift.
Nytt och fräscht.

Tunnelbanan är en attraktion inte bara för oss turister, utan minst lika mycket bland invånarna. En enkelbiljett kostar drygt fem kronor och har man tur så får man plats i något av det förarlösa tågets ändar där man kan titta ut under färden.

Ett glatt gäng som gillar att åka tunnelbana.

Även om Doha består av moderna skyskrapor så finns det också äldre stadsdelar. Vi tog oss till gamla stan och marknaden i gränderna där.

Djurliv mitt i stan.
De flesta butikerna var stängda eftersom det var nationell helgdag så det var lätt att ta sig fram genom virrvarret av gränder i Souq Waqif.

Vi träffade inte bara på kameler (eller är det dromedarer?) utan också ett stall med arabiska fullblodshästar. Granne med stallet skulle det finnas en cache, Horse & Falcon Souq. Den kunde vi inte hitta på första försöket utan först när vi återvände en annan dag. Klurigt gömd, men det behövs nog på en plats där det är gott om både två- och fyrbenta mugglare.

Den ska ju vara här någonstans. Men var?
Fyrbent mugglare.
Tvåbent mugglare.
Medan det knappt finns några kaféer med uteservering alls i de moderna delarna av staden så är det gott om dem i gamla stan.
Hemma har vi terrassvärmare på uteserveringarna. I Doha är det terrasskylare som gäller.
En kall öl i värmen? Glöm det. I Qatar råder generellt alkoholförbud, men det finns vissa undantag. Det ska vi återkomma till senare. Tills vidare smakade det bra med varsin fruktdrink.

För att försäkra oss om att få bo högt upp i hotellet så hade vi bokat ett så kallad clubrum. Då ingick tillgång till en lounge med snacks, kvällsbuffé och dryck, under några timmar på kvällen även alkoholhaltig sådan.

Kvällsmat.

Hotellet är ihopbyggt med City Centre, en av Dohas alla stora shoppinggallerior. Där var det, till skillnad mot på gatorna, fullt med folk. Köpcenret hade också ishockeyrink och ett eget minitåg.

Tuff tuff tut tut.
West Bay, i närheten av vårt hotell.

Vi hade under dagen fått kontakt med cacheägaren till multin som vi inte kom vidare med. Han förklarade, precis som vi misstänkte, att det inte skulle vara något delsteg inne på bankens avspärrade område utan en bit därifrån, utom synhåll för vakten.

Med den informationen så tog vi oss tillbaka till startkoordinaterna för ett nytt försök. Denna gång gick det bättre. Vi hittade information som ledde oss vidare till nästa steg. Men det låg åtskilliga kilometer bort och det var redan sent. Vi bestämde oss för att fortsätta FTF-jakten nästa dag och gick på öljakt i stället.

Så där ja. Första multisteget avklarat till sist.

Men först ännu en tunnelbanetur, denna gång till området Katara där det skulle bli fyrverkerier för att fira Eid al-Fitr. Det är en högtid som markerar att fastemånaden ramadan är slut och det åter är tillåtet att äta och dricka under dygnets ljusa timmar.

Eid al-Fitr-firande.
Hotellet.

Under ramadan är all alkoholservering strängt förbjuden. Men fastemånaden var ju slut och vi hade förstått att det i Qatar, precis som i Dubai, finns diskret undangömda serveringsställen på de stora lyxhotellen. Även på vårt skulle ett sådant finnas och efter lite letande i korridorerna hittade vi den delvis dolda ingången.

Väl på insidan var det som att befinna sig på vilken sportbar som helst.

Dags att göra en hjälteinsats.
Snacks på hotellrummet.
Varje kväll när rummet gjordes i ordning för nattning så placerades tofflorna på en servett nedanför sängen.

Read Full Post »

Tur att vi hade varit i Tyskland på powertrail-träningsläger, för redan helgen efter var planen att logga 500 cacher i Mora. På en dag.

På väg mot Mora loggade vi en cache här och där som uppvärmning inför det som väntade nästa dag. På köpet kunde vi bocka av några kommuner som vi inte loggat i förut och så fick vi se många olika fina platser i Dalarna.

En av flera pittoreska byar som vi ”råkade” hamna i.
Detta är starten på en rolig fältmyst i närheten av Insjön.

Vi fick också titta på en seriekondensator, det ni!

I närheten av seriekondensatorn fanns förstås en cache.
En macka och en burk, tack!
Någonstans i närheten av Rättvik.
Rättvik blev ett av våra nya kommunfynd.

I Rättvik blev det ett lite längre stopp för att logga en äldre virtuell cache på en kyrkogård, Wasen. Men medan vi höll på med det så upptäckte vi några konstiga stolpar ute i vattnet och sedan såg vi att det dessutom skulle finnas en cache där. Patric blev plötsligt mycket sugen på att bada med kläderna på.

Efter komplettering av klädseln var han snart på väg mot Sea mark.

Nästan framme.

Loggningen gick bra och Patric kunde skryta med att ha tagit sitt premiärdopp för året i svensk sjö.

Vid Orsa hembygdsgård fanns spår av midsommarfirande och cachen The Local Folklore Center hittades.

Mora var visserligen målet för vår resa men när vi närmade oss så tog vi en svängom via Orsa och vidare mot Älvdalen för att logga ännu en kommun som låg inom rimligt räckhåll.

Oxbergsbron samsas tåg och bilar om samma utrymme. Första gången vi ser en sådan lösning. Här var vi nära Vasaloppsspåret, men några skidåkare såg vi inte till. Inte ens med hjul under skidorna.

Här gäller det att samsas.
Gamla stationshuset i Älvdalen.
Detta ska vara Sveriges äldsta träkåk och där hittade vi Härbret 1285.
Bäst att kolla in undersidan av denna speciella byggnad också.
Älvdalens kyrka.
Där vi bor brukar man försöka ploga bort snön, här verkar inställningen vara en annan. Skylten satt för övrigt vid riksväg 70 mellan Mora och Älvdalen.

Vi tog ganska tidig kväll för att orka med äventyret som väntade dagen därpå.

Det var folktomt på gatorna när vi inledde dagens geocachande med att logga Mora – Virtual Reward nära hotellet vid 6-tiden på morgonen.

Sedan åkte vi mot starten på en av Sveriges längsta powertrails, P.I.G., som står för Pet i gran. Det hade blivit dags att använda det vi lärt oss på förra helgens tyska träningsläger, för nu skulle hela serien på 500 burkar loggas på en dag. Vi hoppas bli klara i tid för att få middag på kvällen men var inställda på att det kanske inte skulle bli så.

Vid cirka 6.30 på morgonen loggade vi den första burken. Det gick ganska långsamt i början men efter något 30-tal burkar började vi få upp tempot. Som ni förstår fanns det inte så mycket tid att fotografera, men här har Patric i vart fall hittat en typisk blå P.I.G.-burk.

Vi turades om att köra och att leta och logga. Oftast hittades burkarna snabbt och i många fall såg vi dem redan från vägen.

Efter 100 loggade eller något sådant behövde vi fylla på med näring och hittade en fin plats vid en sjö där vi unnade oss 20 minuters paus.

Kanske var det raketbränsle i mackorna för efter frukost fick vi upp farten ytterligare. Under en timme loggade vi mer än en cache i minuten i snitt. Det tempot orkade vi förstås inte hålla hela dagen.

Vid ett tillfälle när Jenny körde tyckte hon att loggningen verkade ta tid och hoppade ur bilen för att hjälpa till. När hon kom runt bilen fick hon syn på Patric som låg i diket. Det såg fint ut med utsikt bakom så Jenny tog ett foto och frågade ”Ligger du där. Har du loggat?” Det hade inte Patric så Jenny stövlade i väg mot burken och fixade den saken. Det gäller ju att prioritera rätt.

Patric låg kvar i diket och det visade sig att han hade stukat foten ordentligt, så det blev skiftbyte. Patric fick hoppa till förarplatsen och köra tills värsta smärtan lagt sig. Tur att vi har en automatväxlad bil som kan köras med en fot.

”Ligger du där. Har du loggat?”
Skoterled.
Ibland var burkarna inte riktigt powertrail-placerade, utan en bit ifrån vägen.
Trailen går längs fina grusvägar med nästan ingen trafik.
Dags att fylla på näring igen.
Plötsligt gav vägen vika när Jenny körde och Patric började famla efter fyrhjulsdriftsknappen.
Undrar om burken smakade gott? Vi testade inte.
Vi tror att detta är en orre.

Mitt på dagen någon gång började bränslelampan att lysa. Vilken orutin! Det fick bli en sväng till närmaste tätort Venjan för att fylla på. Ett tips till alla andra powertrailare: Gör inte som vi utan fyll tanken först!

Mot slutet av trailen hittade vi flera cacher på rad delvis förstörda på marken. Några kunde vi återställa, men tre stycken hittade vi inte alls. Kanske är det någon markägare som inte gillar alla som åker 160 meter, stannar, åker 160 meter, stannar och så vidare.

Här blev det DNF.

Eftersom vi loggade några cacher som inte hörde till serien när vi ändå passerade så kom vi trots DNF:erna upp i 500 hittade (och lite till).

500 cacher! Nytt rekord för PatoJen? Nej, vi har hittat 565 på en dag på VÖPT i Östergötland.
Här loggas sista burken på P.I.G.-trailen.

Det tog oss cirka elva och en halv timme att logga P.I.G.-trailen, vilket var ett par timmar snabbare än vi räknat med. Det betyder att vi gott och väl hann tillbaka till hotellet för att fira med middag och några goda öl från lokalt bryggeri. Vi hann till och med logga några extra cacher på väg tillbaka till Mora. Det var riktigt skönt att få leta i något annat än granar för det hade vi ju sett ganska många under dagen.

Här hittades en riktigt snygg cache.
Mora.
I närheten av en av ortens stationer (ja, det finns märkligt nog flera i lilla Mora) står det här fina loket uppställt. Finns det något sådant i Sverige som inte är försett med en geocache? Inte i Mora i alla fall.

Dagen efter P.I.G.-äventyret ville vi gärna fortsätta geocacha, men nu var det kvalitet som gällde i stället för kvantitet. Ett måste i Mora är väl att gå i mål?

Det var kämpigt men vi tog oss hela vägen till målet. 🙂

I Mora finns också en av Sveriges få fortfarande levande webcam-cacher. Den ville vi förstås logga. Och eftersom PatoJen älskar att logga cacher i rondeller så var det ingen tvekan om vart vi skulle ställa oss för fotograferingen.

Mora webcam.

Till sist vill vi nämna ett riktigt guldkorn som vi loggade innan vi lämnade Mora. Cachen heter Gadget och bjuder på det mesta som man kan stöta på inom geocaching. Det kändes ungefär som att vi tog examen som geocachare. Vi lägger inte ut några bilder från denna cache eftersom varje delsteg är en upplevelse i sig som vi inte vill spoila. Logga den så förstår ni varför vi blev så förtjusta. En perfekt avslutning på en fin och granrik helg i Dalarna.

Read Full Post »

Vi har varit på tre Giga-event förut. Alla har varit i Tyskland, men inget så nära som Hamburg förut. Så när det fixades ett där passade vi förstås på att åka på vårt fjärde.

Trogna bloggläsare har kanske undrat var PatoJen har hållit hus den senaste tiden. Har de slutat geocacha måntro?

Nej, verkligen inte!

Medan bloggandet dessvärre har kommit i andra, eller snarare kanske fjärde eller femte hand ett tag så har burkletandet givetvis behållit en av topplatserna på livets priolista.

Vi tänkte i alla fall berätta om en del av allt det roliga som vi har haft för oss de senaste månaderna. Som när vi styrde bilen mot Hamburg för en kort men intensiv gigahelg.

Eftersom vi ville komma fram till Hamburg så fort som möjligt så blev det ytterst sparsamt med både spontana och planerade avvikelser från rakaste rutt. Men vi kostade i alla fall på oss en umleitung in i Neustadt för att uträtta några ärenden. Det viktigaste var att försöka hitta Souvenirs, Souvenirs … (Challenge-Cache) som har en trevlig D/T-kombination, nämligen 5/5.

Koordinaterna tog oss till en liten park med några stora träd i ett bostadsområde. Begränsat sökområde, det är bra när även tiden är begränsad, tänkte vi.

Ett av de få träd som fanns att välja på. I detta hittade vi dock ingen cache.

Men även i en liten park så kan det ta lång tid att hitta en burk. När vi började få ont i nackarna av att spana uppåt kom en närboende lyckligtvis till undsättning och pekade ut rätt träd. Det enda vi inte spanat upp i givetvis, eftersom vi tyckte att det var väl långt ifrån var gps:en ansåg att vi skulle kika. Tack snälla granne.

Efter att även ha besökt en livsmedelsaffär för att fylla på förrådet med tyska delikatesser (allt värt att köpa i detta land är faktiskt inte i flytande form) så fortsatte vi mot Hamburg, där vi hade bokat boende nära en S-bahnstation lite norr om centrum.

Hamburg har riktigt bra allmänna kommunikationer. Ett dagskort är billigare än en enkelbiljett till jobbet hemma i Sverige.
Hjältar från 80-talet som inte verkar åldras i samma takt som vi.

Förutom att vara med på gigaevent så var planen att i första hand satsa på labs-cacher. Några skulle finnas på en stor kyrkogård inte så långt från hotellet.

Frågor om olika skulpturer skulle besvaras. Det hade inte behövt vara så svårt, men frågorna var bara på tyska och då blev det automatiskt svårighet D5 för PatoJen. Särskilt som vi inte lyckades kopiera över text från den nya labs-appen till någon översättningssajt. Det kändes därför skönt när ett gäng från Norrköping och Katrineholm dök upp och vi bestämde att köra vidare tillsammans. När vi väl kommit på hur cacheägaren tänkt att svaren skulle formuleras så gick det lättare.

Välbehövlig förstärkning.
Denna and vaktade en av flera fysiska cacher som vi också loggade på kyrkogården. Lite ovanlig miljö att logga burkar i för oss från Sverige där det inte är tillåtet att gömma cacheburkar inne på kyrkogårdar.
Vi ska inte göra oss lustiga över en gravsten, men … (Förlåt, familjen Porr.)

På kvällen var det som brukligt dags för ett för-event på gigaområdet. När vi kom fram var det lång kö till incheckningen, som var bedrövligt dåligt organiserad. Vi blev förvånade eftersom tidigare gigan inte alls haft sådana här problem. Det var dessutom oväntat kallt för att vara sommar i Tyskland. Efter en och en halv timmes huttrande fick vi ut våra biljettarmband och program. Vi förstod senare att många tvingats köa ännu längre.

Kö, kö, kö.
Trängre än på rockkonsert vid incheckningen.

Vi hade tappat eventlusten och nöjde oss med att signera loggboken som var en segelduk och drog sedan vidare mot centrum för att satsa på de tillfälliga labs-cacherna som släppts för eventet.

Vi var här i alla fall.
Vid St Nikolai-kyrkan fanns det lite allt möjligt att logga, inte bara labscacher utan också en virtuell där gps:n fick vara med på bild.
När vi ska hem får vi följa skylten mot Vadstena.
Hamburg Rathaus.

Nästa dag blev det ett kärt återseende när vi besökte häftiga Elbtunnel som förbinder stadens norra och södra stadsdelar. Det är ett imponerade byggnadsverk, framför allt hissen för bilar.

Bilhiss.
Eftersom det inte var några bilar som skulle åka i dag så fick vi kliva ombord i bilhissen.
Riktigt så tunga är vi inte.
Alter Elbtunnel har renoverats sedan vi var här senast för några år sedan. Kolla vad kakelplattorna glänser!
Olika slags stadspynt.

En av höjdpunkterna när vi cachade oss runt på stan var earthcachen Hamburg Fossilien / Hamburg fossils som skulle lösas inne i en shoppinggalleria. Här gällde det att se upp när vi såg ner för att inte krocka med någon lördagsshoppare. Earthcachen handlade nämligen om gallerians fina golv.

Räknas detta som en logg i San Marino?
Hamburg är en fulsnygg stad. Håller ni med?
Den märkliga byggnaden Elbphilharmonie (det är tydligen ett konserthus) har försetts med en virtuell cache som kräver att man tar sig in i huset. Vi letade runt ett tag innan vi hittade den oväntat anspråkslösa dörr som var den rätta.
Utsikt från Elbphilharmonie.

Det började bli dags att dra oss mot eventområdet för själva gigat, även om vi inte var jättesugna på det efter gårdagens kökaos. Längs vägen fångade vi in ytterligare några av lab-cacherna. En av dem fanns vid detta annorlunda hus.

Bor det en vinnare här?

Våra farhågor var obefogade. Till huvudeventet Project Hamburg – Im Wandel der Zeit hade arrangörerna lyckats ta sig samman. Ordning och reda och inga köer.

Grodinvasion.
Några av aktiviteterna på området var labscacher. Som vid denna då man skulle identifiera knopar på tyska. Inte PatoJens huvudämne, men vi redde ut uppgiften till sist i alla fall.

Det fanns bland annat möjlighet att vara med på träningsläger för powertrailloggare. Det passade oss perfekt att träna på att så snabbt som möjligt skruva av och på korkar på PET-rör eftersom vi hade planer på att logga en rejäl powertrail redan följande helg.

Powertrailträning.
Patric löser en av labsuppgifterna.
Loggbåten signeras.
Äntligen fick vi träffa TB:n Hip on tour från Nederländerna i egen hög bäver. Vi har följt honom sedan han deltog i ett galet, men tyvärr misslyckat, försök att slå rekord i antal länder på en dag för några år sedan.
Som vanligt vid större event fick cacherna runt eventområdet många besök under helgen. Här fanns en av de vi loggade.

Sista dagen i Hamburg hann vi med ytterligare ett event innan det var dags att åka hemåt, denna gång på Rådhustorget som fylldes med geocachare. Riktigt maffigt.

Vad många vi är!
Ännu en snygg och annorlunda ”loggbok”.
På hemvägen blev det ett kort stopp i Danmark för att logga virtuella Stenen på Lolland by 1lollik. Där fick vi plocka fram ett redskap ur geoutrustningen som vi inte använder så ofta: måttband.

Read Full Post »

Efter att ha pusslat och pusslat så skulle de 81 pusslen utanför Molkom bara loggas också. Bara. Det blev ett riktigt träningspass.

Man tränar ju visserligen ganska mycket när man lägger pussel på datorn. Men motionen tenderar att vara ganska begränsad till höger hand. Ja, om man är högerhänt alltså. Men det skulle visa sig att även resten av våra kroppar skulle få sig en omgång när vi väl kom ut i skogen.

Eftersom vi hade en hel del andra lösta mystar och mycket annat spännande att logga i trakten runt Molkom och Filipstad så planerade vi in en fyradagarstur.

Vi mjukstartade med några enklare traddar i närheten av Nykroppa söder om Filipstad. Men först fika vid Prästbäcken och då lyckades Jenny kladda in hela gps:n i lös äggula. Vår bästis Garmin Montana 650t är vattentät men är den ägguletät? Jo, det verkar så för efter viss sanering så verkade den fortfarande vara i användbart skick. Vilken tur, för utflykten hade ju bara börjat.

En av dagens första cacher, Dörrfabriken, loggas utanför Nykroppa.

Sedan blev det snart kämpigare. Vi loggade lite olika mystar norr om Nykroppa och det var inte precis någon promenad i parken. Precis som i mystdelarna så var variationen stor även i fält. Några burkar var busigt gömda och flera krävde klättring eller till och med stege.

Här har Patric hittat ett rejält klätterträd.
Ibland var grenarna klena och det kändes bäst att ta stegen till hjälp.
På väg mot ännu en cache där stegen passade bra som hjälpmedel.
Lagom arbetshöjd för Patric.

Första dagens loggning var en uppvärmning för det som väntade nästa dag i Molkomstrakten. Puzzle E3 är en av 81 pusselmystar, en för varje kombination av D/T (svårighet och terräng) som ligger samlade på en begränsad yta. Tanken är att det ska gå att logga allihop på samma dag.

Vi kan meddela att det är fullt möjligt att göra det. Men om man bara är två personer i teamet och dessutom råkade vara uppe och njuta av Karlstads nöjesliv till 2-tiden på natten som uppladdning så kan det vara lite kämpigt. Vårt råd är: Var gärna utvilad när du ska logga alla DT-kombinationer i ett sträck.

Cacherna med hög svårighet var klurigare pussel med många bitar, medan de med högst terräng lämpligen skulle fiskas ner, enligt beskrivningarna.

Inget problem alls med rätt utrustning, och vi hade vår tyska antenn som är 12,5 meter lång i högsta hugg. Men det är lite jobbigt att höghöjdsfiska på löpande band. Inte minst för nacken.

En typisk T5:a på pusselserien. Ser ni burken?
Här är den!
Patric har fixat en hel uppsättning olika tillbehör till vår antenn.

Cacherna med mer genomsnittlig terräng-rating, typ 3-3,5, krävde klättring antingen i naturen eller på medhavt hjälpmedel.

Stege var bra att ha här och där.
Några cacher i serien har låg terräng-rating. I något fall till och med riktig låg.

Efter ett tag upptäckte vi ett bekant nick i loggarna. Göran_Maria som kommer från samma ort som vi verkade ligga före oss i spåret.

Så fick vi möte på en av de smala skogsvägarna och visst var det bekantingar som klev ur bilen. Göran_Maria hade hunnit längre in på slingan och rapporterade att det var bitvis mycket besvärligt att ta sig fram. Så illa att de till och med skippat vissa delar av serien.

Det lät ju inget bra. Vi ville ju logga allihop. Men vi valde att testa att köra vidare och tack vare vårt vältrimmade geocachingfordon så kom vi fram på fyra hjul nästan överallt. Men på ett ställe låg snön fortfarande ganska djup trots att det nästan var sommar. Det hade vi inte räknat med.

Vi bytte från fyrhjuls- till tvåfotsdrift och lyckades på så sätt ta oss fram till alla burkarna.

Den globala uppvärmningen verkar ha missat Värmland.

Vi lyckades som sagt logga alla 81 cacherna i pusselserien, och några till, under samma dag. Men lite kämpigt var det allt.

Dagen därpå ville vi också geocacha, men gärna utan att behöva klättra eller vifta med 12-metersantennen. Vi valde därför ut lite olika gömmor med enklare terräng-rating runt Filipstad.

Vi är ju inga biologer så kanske var det därför vi mest såg helt vanligt gräs i den tydligen artrika vägkanten. Eller är det cachen i toppen av skylten som avses?

En av helgens höjdpunkter blev avstickaren till det gamla flygfältet mellan Molkom och Filipstad. Där fanns spännande byggnader och en särskilt intressant bunker.

Bunker vid krigsflygfält 16.
Bäst att ta en riktigt närgången titt här …
Dagen fortsatte med loggning av en mystery som var gömd på detta klassiska sätt. Det känns alltid lika fint att se något sådant här i naturen.
Matlagning till skogs.
Här hittade vi lyckligtvis cachen på behörigt avstånd från det som varit en bil.

Vår bil var säkert också trött efter pusseläventyret föregående dag men vi jagade ändå upp den på en höjd utanför Filipstad där vi drabbades av svår déjà vu-känsla. Jo men visst har vi varit här förut. Men då var vägen i bättre skick. Denna gång siktade vi in oss på Challenge #194 – 100 hittade i Filipstads kommun.

Väg?

Eftersom vi var ute efter lite enklare cacher så passade den lite kortare powertrailen Brattforsturen in i dagsprogrammet. En och annan cache var rolig för att vara på en power trail, men framför allt fick vi se riktigt fin natur.

Udda cachouflage.

När vi såg en skylt som pekade mot Daglösens station var vi ju bara tvungna att göra en avstickare. Belöningen var att vi fick se detta fina stationshus och även logga Daglösens station.

Här stannar nog inte tågen längre eftersom perrongen saknas.
Ett av flera fyndiga gömställen på Brattforsturen.

Dagens höjdpunkt blev Silent house 1 som vi hade höga förväntningar på. Att leta geocacher på övergivna platser är bland det roligaste vi vet och vi blev mycket förtjusta i detta charmiga hus.

Vi gick systematiskt tillväga och hittade ledtråd efter ledtråd i huset men en vållade besvär. När vi fick tips om var vi skulle kika så insåg vi att vi så klart missat den ledtråd som borde varit lättast att hitta.

Silent house.
Undrar vad byggnadsnämnden tycker om trappan till övervåningen.
Tittut!

Under sista dagen i Värmland så satsade vi bland annat på cacher norr om Filipstad. Där fanns fler ödehus med tillhörande cache att kika på.

Varför vill ingen bo på denna fina gård?

Sammanfattningsvis så konstaterar vi att Filipstad med omnejd troligen är ett av de cacherikaste områdena i landet. För trots fyra dagars ganska intensivt burkletande så har vi bara hunnit besöka några få i förhållande till det utbud som finns. Men vet ni vad? Det betyder ju att vi har anledning att komma tillbaka!

En av de sista cacherna vi loggade på resan var också en av de snyggaste vi såg. Ett tips är att kolla informationsskyltarna vid infarterna. Vilket väderstreck du än kommer ifrån så finns det roligheter att logga.

Read Full Post »

Har jultomten flyttat in på Geocaching HQ? Vi har fått små paket både i februari och mars. Törs vi hoppas på ett i april också?

I år presenteras en ny lands- eller regionsouvenir varje månad under februari till december. Och om man redan har varit i det aktuella landet eller regionen så kommer souveniren som en present i efterskott. Vi har haft tur hittills. Både februaripaketet Montenegro och marspresenten Andorra har hittat in i PatoJens virtuella souvenirskåp. Törs vi hoppas på att få en present i april också?

Souvenirer.jpg
Souvenirer från geocaching.com.

Read Full Post »

Vår första riktiga kryssning började gå mot sitt slut. Efter åtta länder på en vecka hade det blivit dags att återvända till hemmahamnen.

Kryssning2018_100_1500px.jpg
Vi kommer sakna champagnedrinkarna.

Kryssning2018_99_1500px.jpg
Casinot testade vi aldrig så det kommer vi inte sakna.

Kryssning2018_98_1500px.jpg
Konståkningsshow på Karibiska havet. Surrealistiskt men vackert.

Kryssning2018_104_1500px.jpg

Kryssning2018_105_1500px.jpg

Kryssning2018_121_1500px.jpg
Jenny på en av favoritplatserna ombord på Freedom of the seas.

Kryssning2018_102_1200px.jpg
”Gågatan” mitt i båten.

Kryssning2018_111_1500px.jpg

Kryssning2018_110_1500px.jpg

Kryssning2018_113_1200px.jpg

Kryssning2018_106_1500px.jpg
Matsalen.

Kryssning2018_107_1500px.jpg
Sniglar i vitlökssmör blev en favorit för Patric.

Kryssning2018_108_1500px.jpg
Sista kvällen började folk plötsligt vifta intensivt med servetterna i restaurangen. Vi hängde på utan att fatta någonting, men tror att det är ett sätt att tacka för god mat och bra service.

Kryssning2018_109_1500px.jpg
Den fantastiska restaurangpersonalen ombord.

Kryssning2018_112_1500px.jpg
Båt på båt.

Båt1_1500px.jpg
Sista kvällen på kryssning ska resväskan packas och ställas i korridoren för återseende på fast mark i hamnen.

Kryssning2018_103_1200px.jpg
Det flyttade in nya varelser i vår hytt varje dag.

När vi kom i land i San Juan, Puerto Rico var det några timmar kvar innan flyget hemåt skulle lyfta, så vi lämnade in väskorna på en restaurang i Gamla stan för att försöka slutföra den bråkiga cachen Santa María Magdalena de Pazzis Cemetery som vi påbörjade före kryssningen men inte lyckades gå i mål med plus några andra som vi hade kvar.

Vi började med multin Parque de las Palomas (Pigeon Park) som var bakom lås och bom när vi strosade förbi förra gången. Men nu var grinden till duvornas park öppen och vi kunde gå in och hälsa på dem – och logga.

SanJuan1_1500px.jpg
Bevingade cacheväktare.

SanJuan2_1500px.jpg
Parque de las Palomas (Pigeon Park).

SanJuan3_1500px.jpg
Typisk San Juan-vy.

SanJuan4_1500px.jpg

Även Ruta San Juan Bautista var inlåst vid förra försöket men nu kom vi in också i denna park.

SanJuan5_1500px.jpg
Finns det något spännande här?

Mysteryn Old San Juan Stereograms hade vi löst i förväg hemifrån, men den stora utmaningen verkade vara att hitta rätt väg sista biten fram till cachen.

SanJuan6_1500px.jpg
Den naturliga vägen går genom denna entré, men det kan väl inte vara rätt?

Vi avstod från att våldgästa den amerikanska kustbevakningen och bestämde oss för att testa en annan ingång till området. Men där möttes vi av en stängd grind – igen.

SanJuan7_1500px.jpg

En skylt avslöjade att det var lunchstängt och skulle öppna om en halvtimme. Vi ställde oss i skuggan under ett träd i närheten och bevakade entrén. Och simsalabim – plötsligt var den öppen.

SanJuan9_1500px.jpg

Efter lite irrande och smygande inne på området så hittade vi cachen.

SanJuan8_1500px.jpg
Kustbevakningsinstrument?

Och sedan var det bara en cache kvar i centrala San Juan, den där bråkiga Santa María Magdalena de Pazzis Cemetery.

Vi återvände till den stora gräsmattan med alla flygande drakar och denna dag var de ännu fler.

SanJuan10_1500px.jpg

Efter att ha testat några teorier som var fel fick vi syn på en intressant skylt. Den visade en bakväg utanför fortet som vi inte testat. Där måste det ju bara vara!

SanJuan11_1500px.jpg
Står det inte ”Denna väg till cachen” på denna skylt?

Stigen längs fortets yttre mur bjöd på spännande utsikt. Men inte hittade vi någon cache inte.

SanJuan12_1500px.jpg
Ännu en återvändsgata.

SanJuan13_1500px.jpg
Hallå där snygging, har du sett nån cache?

SanJuan14_1500px.jpg
Nej, inte här nere heller.

SanJuan15_1500px.jpg
Stadsdelen La Perla. Här filmades videon till låten Despacito.

SanJuan16_1500px.jpg
Vi testade att ta rygg på denna polare. Det hjälpte inte heller.

Till sist ritade vi upp en virtuell linje på kartan utifrån de uppgifter vi faktiskt hade och följde den över gräs, lite mer gräs och ännu mer gräs.

Och äntligen kom vi faktiskt i mål till sist.

SanJuan17_1500px.jpgEn lyckad avslutning på en fantastisk resa. Och vi har redan bestämt oss för att göra om det igen.

Read Full Post »

Older Posts »