Tänk vilka knasiga människor det finns. Tusentals personer vallfärdade till delar av USA för att se solen försvinna. Något sådant skulle ju vi aaaaaaldrig göra … 🙂
Under hela vår USA-resa var det stor uppståndelse kring den omfattande solförmörkelse som skulle ske. Det var tydligen 99 år sedan något liknande inträffade, i alla fall i denna del av världen. Vi hade ingen aning om detta uppseendeväckande fenomen när vi bokade vår resa, men när vi ändå var på plats så ville vi ju förstås vara med och uppleva det.
Eftersom vi är geocachare och inte astronomer så valde vi att hänga med likasinnade på eventet Solar Eclipse Viewing Party. Där fick vi låna speciella glasögon för att kunna titta på fenomenet på ett säkert sätt. Det var märkligt att se solen nästan försvinna, men det var ännu märkligare att se de ljusmönster som bildades på marken.
Patric på solspaning.
En liten skärva av solen syns genom de särskilda glasögon som vi fick låna. Notera hur ljust det ändå är ute trots att nästan hela solen är dold.
På eventet träffade vi flera geocachare som vi stött på tidigare under våra veckor i USA. Världen är liten och stor på samma gång.
Eventgänget.
Efter eventet åkte vi direkt till flygplatsen. Solförmörkelsen blev en fantastisk avslutning på en fantastisk resa. Dags att börja planera för nästa!
Det började närma sig slutet på USA-resan, men det fanns en gamling till som vi ville logga. För att komma till den fick vi gå uppåt, uppåt, uppåt.
Alla hotellrum vi bodde i under USA-vistelsen hade kylskåp. Utom ett. Och självklart var det just i Snoqualmie när vi hade så mycket att fira (fullbordat ett år i rad med minst en cache om dagen och loggning av en av världens två APE-cacher) och ville kyla bubblorna som vi släpat med oss ända sedan mellanlandningen på Frankfurts flygplats. Nåja, problem är ju till för att lösas.
Amerikanskt kylskåp. Här ska firas!
Nästa morgon startade cachningen innan vi knappt kommit ur sängen. Drive in-cache har många hört talas om, men har ni loggat någon sleep in-cache? Några tyskar hade event precis utanför hotellentrén på morgonen, så vi kunde gå direkt från sängen till minglet. Förmodligen såg vi lite yrvakna ut.
Morgonpiggt event.
När vi piggnat till och fått i oss lite frukost var det dags att på allvar ta tag i den sista riktiga gecachingdagen på USA-resan. Siktet var inställt på cachen med den lockande korta GC-koden GCD. Kort kod = gammal cache. Denna gömma placerades ut redan i juni 2000 när geocaching fortfarande var ett nytt fenomen.
Men först loggade vi några gömmor i det fina området runt hotellet.
Vi hade hört mycket om GCD i förväg. Om hur jobbigt det skulle vara att ta sig dit. Bland annat på morgonens event där några deltagare berättade om hur de misslyckats att ta sig hela vägen upp på berget där cachen är gömd. Men 500 höjdmeters stigning på drygt tre kilometers promenad, det borde vi väl klara?
Här började promenaden.
Vi loggade förstås de andra cacher som vi passerade på väg upp. Det var skönt att ha anledning att stanna och vila lite ibland. ECM41 Remembered är utlagd till minne av geocacharen ECM41 som dog här när han var på väg till GCD.
Trots allt vi hört om vandringen till GCD så var det inte den jobbigaste långpromenaden vi gick under resan. Nej, då fick vi kämpa betydligt hårdare för att komma fram till Geocache 7/21/00.
Dags att gå neråt igen och det gick förstås snabbare.
Ja, vem dödade egentligen Laura Palmer? Det var en av de stora frågorna som vi brottades med i tonåren. Men då anade ingen av oss att vi skulle bli inblandade i det mystiska fallet.
I samband med megaeventet Going Ape 2017 så släpptes tio labs-cacher. Vi gillar denna experimentella typ av geocaching eftersom den ger stort utrymme för upplevelser utöver det vanliga. Denna gång var temat ”Twin Peaks” och nio av tio labscacher var placerade i North Bend, orten där serien från 1990-talet är inspelad.
I North Bend finns hotellet ovanför vattenfallet som syns redan i introt på tv-serien. Där finns Double R Diner (även om det inte heter så i verkligheten) och där finns järnvägsbron som karaktären Ronette kommer vacklande över i pilotavsnittet. Labs-cacherna tog oss till dessa och ytterligare några platser från tv-serien och frågor om dem skulle besvaras för att kunna logga. En del frågor fick vi kämpa för att hitta svaren på.
Hotellet som förekommer flitigt i serien finns på riktigt. Vid utsiktspunkten finns även earthcachen Snoqualmie Falls Volcano där det gäller att studera stenar i ravinen.
I år har en nyinspelad fortsättning på serien sänts. Den har vi inte sett. Inte än i alla fall.
Vi lyckades tyvärr inte hitta svaret på frågan vem som dödade Laura Palmer. Men att gå i ”Twin Peak”s fotspår var en upplevelse och vi är glada över att eventarrangörerna valde att göra labs-cacher med just detta tema.
När det stod klart att återpubliceringen av den återfunna APE-cachen i USA sammanföll med vår semester så var resmålet givet. Vi åkte västerut för lite ”monkey business”.
Det hade blivit dags för resans höjdpunkt, megaeventet Going Ape 2017 och möjligheten att logga en av världens återigen två återstående APE-cacher. Från början fanns det 14 av denna speciella cachetyp runt om i världen, men de flesta i USA. De publicerades som en reklamkampanj för filmen ”Apornas planet” 2001, men försvann en efter en. Den näst sista, Mission 9: Tunnel of Light, i Snoqualmie utanför Seattle, mugglades i juni 2011 och sedan dess har det bara funnits en enda cache kvar av denna typ, i Brasilien. Fram till nyligen. För plötsligt kom rapporter om att Mission 9: Tunnel of Light hade hittats av ett hängivet och envist gäng cachare som finkammat det otillgängliga området runt gömstället. Groundspeak höll en global omröstning och med resultatet från den som utgångspunkt beslutades att återplacera gömman på sin plats och avarkivera den igen. En historisk händelse som vi självklart ville vara med om.
Going Ape 2017, vårt första megaevent utanför Europa, hölls vid startpunkten på den spektakulära vandringsleden som leder fram till APE-cachen. Vi träffade många trevliga människor och flera som tyckte att det var ”extraordinary” eller rent av ”amazing” att vi rest ända från Sverige för att vara med.
Dessutom betydde vår loggning av eventet ettårs-jubileum i att logga en cache om dagen. Men två år ska det inte bli. Vi ska sluta med en om dagen snart. Bara inte just nu.
I ett tält på eventplatsen fanns en rolig LAB-cache om hur APE-cachen räddades.
Det finns large-cacher och så finns det LARGE-cacher.
Nej, detta är inte APE-cachen utan megaeventets loggbok.
Det finns flera sätt att nå APE-cachens gömställe. Det mest spännande och spektakulära är att gå genom den 3,7 kilometer långa och i stort sett spikraka Snoqualmie Tunnel som är en före detta järnvägstunnel.
På väg in i ett 3,7 kilometer långt mörker.
Vi var inte ensamma i tunneln denna dag.
Inne i tunneln finns ett par cacher att logga. Dels earthcachen Iron Horse Speleothems där formationer i taket ska studeras och dels traditionella Bloody Fingers, Dirty Diapers…. Hur hittar man då en burk med hundratals meter berg mellan gps och satellit? I det här fallet gick det utmärkt med hjälp av beskrivning och ledtråd.
Det är en märklig känsla att gå och gå och gå och hela tiden se ljuset i andra änden utan att det känns som om man kommer något närmare. Men till sist nådde vi öppningen.
Även den rara geokatten Chompers lyckades kämpa sig hela vägen genom tunneln.
Det kändes lite högtidligt att skriva in oss i loggboken vid Mission 9: Tunnel of Light. Ännu en ny cachetyp var infångad. Vi noterade att APE-cachen är ordentligt fastkedjad för att minska risken att den försvinner igen.
I närheten av tunnelöppningen åt APE-cachen till finns en gammal gömma, Iron Horse, från oktober 2000. Den ville förstås vi, och många andra eventdeltagare, passa på att logga. Det gällde bara att hitta rätt angreppsvinkel då cachen i princip ligger på tunneltaket.
Eventarrangörerna bjöd på energi så att vi skulle orka gå hela vägen tillbaka också.
Tunneln är exakt lika lång åt andra hållet också.
När eventet led mot sitt slut fick vi ett tips av en deltagare som vi träffat tidigare på ett annan event under resan. Han berättade om en T5-cache som ligger på en ö i en sjö i närheten men som vissa tider på året är mycket lättillgänglig eftersom sjön då saknar vatten. Vi satte kurs mot Keechelus Crossing IIoch det var en spännande upplevelse att gå på botten av sjön. Helt uttorkad var den dock inte.
Här var det blött för att vara torrt.
Keechelus Lake är reglerad och på sensommaren varje år brukar vattenståndet vara extremt lågt. Övriga tider på året är det besvärligare att nå cachen.
Vad har hänt med träden?
Plask, plask.
En lång och äventyrlig dag började gå mot sitt slut. Men innan vi kunde gå till sängs var vi tvungna att hitta svaret på en fråga: Vem dödade Laura Palmer? Mer om det i nästa inlägg.
Efter några utflykter till amerikanska delstaten Oregon och British Columbia i Kanada så var vi tillbaka i Seattle. Vi kollade in staden både underifrån och ovanifrån.
Eftersom Patric har jobbat med flygplan, bland annat Boeing-plan, så ville vi förstås besöka fabriken där bland annat Boeing 747 byggs. Den ligger i Everett strax norr om Seattle. Intill fabriken finns ett museum och där var det fritt fram att titta, känna och fotografera. Men när rundturen i själva fabriken skulle börja var alla tvungna att låsa in kameror och mobiltelefoner i skåp. Inget industrispionage här inte.
Under turen fick vi besöka den här fabriksbyggnaden, som är världens största hus mätt i volym. Och det är klart att det krävs en del utrymme när rader av jumbojets ska byggas under samma tak. Tyvärr så är huset så stort att inte hela fick plats på bilden. 🙂
Vissa geocacher får man kämpa extra hårt för att logga. Webcamcachen High Five over Eye Fiveär en sådan. Vi hade redan passerat platsen flera gånger, men varje gång var ju den dumma webkameran vänd åt fel håll och cachen därmed inte loggbar. När Jenny tog en titt i mobilen och för första gången såg kameran peka i rätt riktning blev det bråttom. Vi ville ju hinna fram innan den vred på sig igen.
Vi upplevde att det var enkelt att hitta parkeringsplats i centrala Seattle. Gatuparkering är tillåtet nästan överallt. Men inte i kvarteren närmast High Five over Eye Five. Typiskt. Eftersom det var bråttom så fick Patric ännu en gång leka att vår hyrda Ford Escape var något annat än en vanlig personbil. Denna gång en varubil. Om det verkligen hade funkat om en p-vakt dykt upp är väl tveksamt. Som tur är behövde vi aldrig testa.
Medan Patric och bilen väntade i en lastzon skyndade Jenny i väg till viadukten över motorvägen Interstate 5 där fotografering skulle ske. Den dumma kameran hade nu blivit en snäll kamera för den pekade så duktigt rakt på Jenny och äntligen var High Five over Eye Five loggad.
Sedan var det dags att göra stan. Seattle är en storstad, men själva centrum har behändigt format och det går bra att promenera från den ena änden till den andra.
Godstågen rullar rakt genom stadskärnan. Och vilka tåg sen. Vagn efter vagn efter vagn med två containrar på varje.
Centrala Seattle sett från hamnpromenaden.
Downtown.
Aggbjörn hade tipsat om en kletig sevärdhet, givetvis försedd med en geocache. Tydligen sanerar myndigheterna platsen där Double Bubble Toil & Trouble är gömd då och då, men det hjälper inte. Snart är väggarna i den här gränden åter pyntade med tuggummin i alla möjliga färger. Och dofter …
Och hur var cachen gömd då tror ni? Ja, just det. Det gällde att hitta rätt tuggummi …
En sak som många turister gör i Seattle är att kolla in vad som finns under marken. Det gjorde även vi, genom att gå en guidad tur i underjorden. I sin ungdom plågades staden av både översvämning och brand och vid återuppbyggnaden höjdes gatunivån. Men de gamla gatorna och fasaderna i några kvarter finns fortfarande kvar under marken och kan besökas. Fascinerande.
Det underjordiska Seattle.
Vi tog oss ovan jord igen och ägnade oss åt plastburksjakt i mugglartäta kvarter. Vid Umbral stannade en kvinna till och frågade rakt ut om vi höll på med geocaching när vi stod med nävarna i syltburken. Eller i alla fall instoppade i hål i en vägg. Det visade sig att hon inte själv var geocachare men kände till vad det är. Fattas bara annat i geocachingens hemstad!
Vi hade ju tidigare varit kulturella genom att besöka stadsbiblioteket i Portland. Nu var det dags för ett nytt biblioteksbesök, denna gång på ett mindre kvartersbibliotek. Puzzled in the Field Challenge är en challengecache med en twist. Sista delen av uppgiften ska helt enkelt lösas inne på bibblan. Fast helt enkelt var det inte riktigt. Vi fick leta en bra stund innan vi hittade något som inte riktigt verkade passa in på en bokhylla.
Efter att ha avverkat stan i både gatunivå och underifrån var det dags att skaffa fågelperspektiv genom att besöka stadens troligen mest kända sevärdhet, Space Needle.
Space Needle.
Vi hade tur att få se solnedgången från tornet. Staden, bergen i bakgrunden och Pugetsundet målades i alla möjliga färger.
När vi kom ner till marknivå igen råkade vi hamna mitt i Latin Music Awards. Vi tjuvtrampade lite på röda mattan men överlät den sedan till dem som var bättre klädda för att gå på den. Förmodligen var de betydligt duktigare än oss på att sjunga också.
Gäster på väg till Latin Music Awards.
Två färger syns överallt i Seattle: Grönt och blått. Och vissa dagar syns dessa färger extra mycket, när det är matchdag. Grönt och blått är Seattle Seahawks färger, hemmalaget i amerikansk fotboll och dessutom Patrics favoritlag i denna sport.
Det märktes till och med på Walmarts kakavdelning att det var matchdag.
Vilken tur vi hade att det var hemmamatch just när vi råkade vara i staden. Biljetter hade bokats i god tid och tur var det.
Innan vi gick in på arenan loggade vi cachen Rail utanför. Det var kanske inte helt smart att leta efter den mitt bland tusentals mugglare, varav en stor del var vakter. Vi blev också iakttagna av en vakt när vi loggade. Efter återplacering kom han fram och undrade om vi höll på med geocaching. Vi var inte de första som han träffat på rotandes bakom samma skylt. Det visade sig att vakten hade rötter i Bosnien och släkt i Sverige, så vi blev stående och småpratade en stund. Och sen var det inte mer med det.
För några månader sedan träffade vi några tyska geocachare på ett event i Vitrysslands huvudstad Minsk. De tipsade om en svårtillgänglig spökstad nordost om Seattle. Vi blev nyfikna så klart.
Som om inte en övergiven gruvstad var lockande nog så skulle det dessutom finnas en gammal cache, från november 2000, att logga på platsen. Det var bara en hake. Det är drygt 7 kilometer att gå enkel väg.
Det avskräckte inte oss. En slingrande väg tog oss upp bland bergen till parkeringsplatsen vid stigens startpunkt.
Här ska vi börja gå.
Stigen lutar svagt uppför hela tiden. Den följer mestadels en numera nedlagd järnvägssträckning och det är därför ganska lätt att gå större delen av sträckan. Trevligt nog finns det geocacher att leta efter längs vägen.
För att hitta The Power of Nature krävdes en liten omväg från stigen. Bland naturens plocke pinn hittade vi en gömma.
Det är väldigt noga med att påpeka att saker och ting sker på egen risk i det här landet.
Här måste det ju bara finnas en plastburk.
Naturens krafter har gått hårt åt stigen till Monte Cristo och eftersom staden är övergiven så har ingen brytt sig om att till exempel lägga tillbaka broar som flutit i väg.
Men tacksamt nog har naturen också hjälpt till att skapa nya broar. Annars hade det krävts vadning.
Vi tog bron över floden.
Bitvis var stigen bred som en väg med bra underlag.
Vi förstod att vi närmade oss målet när det började dyka upp övergivna hus mellan träden.
En stuga i utkanten av Monte Cristo.
Det är nog några år sedan denna brevlåda var i bruk. Eller så bor det jättar här.
Efter ett par timmar nådde vi vårt mål. Monte Cristo lockade till sig hoppfulla människor som ville bli rika på det guld och silver som bröts. Då fanns flera hotell och butiker längs huvudgatan. Men gruvdriften var inte tillräckligt lönsam och efter några decennier upphörde den 1907. Efter det har det bedrivits en del turismverksamhet men sedan ett antal år tillbaka är staden helt obebodd och förfallen.
Utsikt från Monte Cristo.
På den här öppna platsen låg järnvägsstationen en gång i tiden.
En del byggnader är yngre och kommer inte från tiden då det var en gruvstad.
Vatten forsar fram på båda sidorna om den före detta staden.
Vem bodde här?
Vagnarna har slutat rulla på Mercedes street.
Först hade vi så fullt upp med att titta på de gamla husen och föremålen att vi glömde bort cachen som vi kommit för. Men vi hittade den också.
Promenaden tillbaka till bilen gick snabbare och lättare. Dels var det ju nerför hela vägen och dels hade vi letat reda på alla cacher längs stigen redan på väg uppför.
Vi korsade gränsen till Kanada och vips började varningsskyltar med bilder på björnar dyka upp. Och det visade sig att dessa djur inte bara finns på bild.
Vi var nyfikna på hur det skulle vara att köra bil över gränsen mellan USA och Kanada. Om det skulle vara lång kö och om vi skulle få många konstiga frågor. Det är ju så vi har sett på tv att det kan vara.
Men i verkligenheten var det inte alls som på tv. Gränspasseringen gick snabbt och smidigt och vi befann oss i ännu ett nytt land, denna gång ett av världens till ytan största.
Hej Kanada!
Efter att av misstag ha råkat passera rakt genom inspelningen av filmen ”Deadpool 2” (vi måste väl gå på bio framöver och se om vi blev ofrivilliga statister) kom vi fram till vårt hotell i Pitt Meadows, en förort till Vancouver. Det var sent på kvällen men vi var ivriga att hitta vår första cache i Kanada, så vi letade reda på Detour som var den som var närmast hotellet. Därmed var vårt geocachingland nummer 45 loggat.
Bra tidpunkt för att logga Detour, för det var inte så många mugglare i farten så här dags.
Nästa dag behövde vi logga en mystery eftersom vi jobbar på att fylla mysterykalendern. På väg till Simple Puzzles: Unhidden fick vi se en del snygga hus.
Undrar om någon av dessa kåkar är till salu?
Vi ville se mer av delstaten British Columbias höga berg och körde mot skidorten Whistler. I Britannia Beach blev det ett stopp för att logga Britannia Mine Earthcache. Den handlade om gruvan i byn, en av de mest naturförstörande industriverksamheter som förekommit på vår jord. Tydligen var havsviken som Britannia ligger vid full av farliga ämnen tidigare. Men området har sanerats och i dag ska naturen må bra igen. Vi tyckte att historien om gruvan var så spännande att vi passade på att besöka gruvmuseet också.
Patric fixar finansieringen av kommande geocachingresor.
Guidningen skedde delvis inne i gruvan.
Kolla vilket geocachingfordon!
När vi närmade oss Whistler blev naturen allt mer dramatisk.
Vi gillar vintersport, från tv-soffan alltså, och det är roligt att besöka platser förknippade med detta. När vinter-OS gick i Vancouver 2010 avgjordes skidtävlingarna i och runt Whistler. Vi kommer aldrig glömma herrstafetten i längdskidor. Nu har vi även sett var det hela utspelade sig i verkligheten. Tyvärr var det både snöfritt och cachefritt i skidspåren.
Här hoppades det för fullt under OS 2010.
Maskoten för Vancouver-OS i mindre kramvänligt utförande.
Skidskyttearenan.
Naturen är dramatisk vid Whistler.
Både i och utanför tätbebyggt område såg vi skyltar som varnade för björn. Men inte såg vi någon björn i skogarna runt Whistler inte.
Var är nallarna?
I närheten av hotellet i Pitt Meadows fanns en liten powertrail längs med Fraser River. De flesta av cacherna kunde bara nås till fots, en lagom promenad på några kilometer.
Flera av cacherna var gömda under bänkar och mycket lätthittade.
Efter en stund vände Patric om för att gå och flytta på bilen till andra änden av promenadslingan medan Jenny skulle fortsätta och ta ett par cacher till ensam. Men snart upptäckte hon att hon inte alls var ensam. Det kom någon gående på gång- och cykelvägen. Eller snarare lufsande.
Är det inte en … jo, visst är det.
Jenny ringde till Patric och berättade att hon snart skulle möta en björn. Patric påstod att det inte alls kunde vara en björn där utan att det måste vara en hund. Men Jenny var envis. ”Det är nog en björn i alla fall”, envisades hon och försökte fånga den lurviga varelsen på både foto och film. För annars skulle väl ingen tro på det. Sedan kom hon på att vi lärt oss att man alltid ska försöka hålla ett avstånd på minst sju skolbussar mellan sig själv och en vild björn. Hm, hur lång är en skolbuss? Kanske bäst att gå en liten omväg och låta björnen få ha stigen för sig själv.
Så fick det bli. En bit bort mötte Jenny en kanadensisk familj på utflykt och visade bilderna och filmen. ”Jovisst är det en björn, de brukar hålla till här omkring men de är inte farliga. Ibland har vi till och med hjortar här”, förklarade kvinnan i familjen. Till och med hjortar, se där! 🙂
Patric som gärna hade velat se en björn blev förstås lite besviken över att bara få se den på en suddig film:
Men han fick i alla fall vara med och logga multicachen Bear Facts. Tur att vi var bilburna för det var en bra bit mellan start och final på den.
Vi letade inte bara efter plast i Kanada, utan betedde oss även som vanliga turister. Vi besökte till exempel Capilano Suspension Bridge Park och trängdes med andra besökare på den berömda hängbron.
Capilano Park.
Höjdrädda? Nej, inte vi inte.
I närheten av parken fanns en reversewherigo, Where the heck do I go? Vi snurrade runt lite på villagatorna innan vi hittade fram till rätt skogsområde. Det är roligt att logga så många olika cachetyper som möjligt i varje land som vi besöker, så den satt fint.
Vituella King of the World hade en släng av Titanictema och låg precis vid havet, med utsikt över Vancouver. Däremot kunde vi inte hitta den traditionella cachen som skulle finnas på samma plats. Medan vi gick till cachen föll de enda regndropparna som vi fick på oss under hela resan.
Vancouver.
Downtown Vancouver.
CPC (Canada Place Cache) är med sina nästan 600 favoritpoäng en av de mest populära cacherna i trakten, så den ville vi gärna logga. Cachen finns i hjärtat av Vancouver och trafiksituationen var besvärlig. Någon allmän parkering lyckades vi inte hitta i närheten, så det slutade med att Patric fick leka taxi och sitta kvar i den tjuvparkerade bilen medan Jenny gick till cachen ensam.
Den var lyckligtvis inte svår att hitta, men det gällde att vara kvick mellan alla mugglare som passerade. Sådana här cacher, som är gömda mitt framför ögonen på mängder av mugglare, är vi särskilt förtjusta i.
Canada Place. Här firas landets 150-årsjubileum. Eftersom även Groundspeak tycker att det är värt att fira så får man numera en virtuell souvenir för att ha loggat i Kanada.
Det hade blivit dags för gränspassage igen. Kanada och USA är lika på många sätt, men också olika. Kanada är mer likt Sverige. Det står kilometer i stället för miles på vägskyltarna, hastighetsbegränsningarna är samma som hemma och de har till och med systembolag, eller något som liknar det i alla fall. Men nu skulle vi återvända till landet där det gäller att hålla reda på hur lång en mile är.
Vid gränsövergången i Blaine finns en park och i den kan man strosa fram och tillbaka över gränsen hur man vill. Vi strosade i alla fall fram till monumentet mitt i parken för att ta en bild på oss och logga virtuella Peace Arch.
När Jenny var liten såg hon en dokumentär som morfar spelat in på video om vulkanen Mount Saint Helens utbrott 1980. Den var så intressant att hon såg programmet flera gånger. Sedan dess har det funnits en önskan att få se det skalperade berget även i verkligheten.
Ett besök till Mount Saint Helens stod högt på priolistan under vår USA-resa. Eftersom skogsbränder i Kanada svept in även nordvästra USA i en gulaktig dimma var vi oroliga att vi kanske inte skulle se berget från besökscentret och när vi startade dagens etapp från Kelso var det riktigt disigt ute.
Men när vi kom upp på högre höjd lättade dimman och vi kunde se den fina utsikten.
Vi närmar oss Mount Saint Helens.
Trots att det gått nästan 40 år sedan det stora utbrottet är naturen runt vulkanen fortfarande påverkad. Det växer inte så mycket.
Mount Saint Helens.
Några träd och buskar har i alla fall lyckats ta sig.
Många träd sveptes omkull vid utbrottet och en hel del ligger fortfarande kvar, som pinnar utströdda på bergen runt vulkanen.
Vapenlagarna är som bekant annorlunda i USA än hemma. På en del ställen, som vid besökscentret vid Mount Saint Helens, sitter skyltar som informerar om att man inte får ta med vapen inomhus.
Hit fick inte puffran följa med. Det kändes ju tryggt.
I besökscentret finns en intressant utställning om vulkanen. Bland annat visas bilder på hur berget såg ut innan det blev skalperat vid utbrottet. Fram till 1980 var Mount Saint Helens 400 meter högre än i dag.
Före och efter.
Naturligtvis finns det earthcacher på en så här geologiskt intressant plats. Flera stycken faktiskt och vi loggade några av dem. Det var svårt att hitta svar på alla frågor genom egna studier så vi frågade ut en guide för att få den information vi inte lyckats ta reda på.
Patric samlar information till en av earthcacherna.
Även om växtlivet är skralt så bor det gulliga djur i vulkanens närhet. De här små liven var sociala men ville inte vara stilla när vi skulle fotografera dem.
Tjena!
Efter att ha sett oss mätta på den livs levande vulkanen (ja, det pyr fortfarande i den och Mount Saint Helens kommer troligen att få fler utbrott, frågan är bara när) körde vi norrut på mindre vägar och kom till den ganska ensligt belägna orten Morton. Som ni förstår var det en geocache som lockade oss dit, nämligen en webcam.
Centrala Morton.
I skyltfönstret till den lokala datafirman sitter en kamera som filmar gatan utanför. Vi plockade fram flaggan igen och poserade.
Omvägen via Morton skulle också ge oss möjlighet att logga virtuella cachen MRSR Silver. Det var dock inte helt enkelt fixat.
För att få logga MRSR Silver ska du hitta någonting som tillhör ett järnvägsmuseum och rapportera till cacheägaren vilket djur som förknippas med föremålet. Det är bara det att saken i fråga flyttar på sig.
Vi lyckades aldrig ta oss fram till cachens grundkoordinater för de var på ett avspärrat område. Däremot hittade vi en annan intressant plats en bit ifrån. Vi blundade för de stora skyltarna med orden NO TRESPASSING skrivna med versaler (eller hoppsan, vi såg de ju visst) och gick runt bland järnvägsvagnarna som stod uppställda på platsen. Vi hittade dock inget som stämde med det vi letade efter och eftersom det inte kändes helt bekvämt att vara på området så bestämde vi oss för att ge upp. Loggarna avslöjade dessutom att vi inte var de första som hade haft problem att hitta rätt.
Här fick vi nog inte vara egentligen.
Vi körde vidare men bara några kilometer norrut nådde vi den lilla orten Elbe. Och där fick vi syn på, tänka sig, ett järnvägsmuseum. Troligen hade verksamheten flyttats dit av någon anledning. Och på museiområdet hittade vi det vi letade efter!
Portland, Oregon, är ett höjdarställe när det gäller roliga och annorlunda cacher. Vi fick bland annat anledning att rota i bagageutrymmet på en Saab.
Det är lätt att köra bil i USA, även i storstäderna. Vägarna är breda och skyltarna många. Ibland liknar vägarna våningssängar. Det är ju praktiskt för då får dubbelt så mycket väg plats på samma yta.
Här kör bilarna som ska åt andra hållet ovanför våra huvuden.
Trevligt kvarter någonstans i utkanten av Portland.
Drive in-cacher brukar inte alltid vara de mest fantasifulla man träffar på utan ofta är det främsta syftet att de ska vara snabbloggade. Men The Atomic Penguin, som verkligen kan kallas drive in-cache, är ett undantag.
Efter att ha irrat runt den till synes övergivna Saaben som stod i en gatukorsning en stund utan att hitta någon burk så började vi misstänka att fordonet kanske kunde ha något med det hela att göra. Med tanke på all växtlighet så måste väl detta vara en riktig miljöbil?
Hm, bagageluckan är olåst …
… därför att det är meningen att vi ska öppna den.
The Atomic Penguin fick så klart en favoritpoäng av oss, för det var en av de roligaste cacherna vi loggade på hela resan.
I centrala Portland finns flera virtuella cacher och vi gick en långpromenad för att logga några av dem.
Ingen tvekan om att vi kommit till rätt stad.
Downtown Portland.
Dags att vara kulturella. Patric tog täten in på stadens huvudbibliotek. Där smög vi omkring bland hyllorna och försökte klura ut hur vi skulle hitta Urban Cache: Plagiarized. Gps:en var av naturliga skäl inte särskilt hjälpsam när vi fått tak över huvudet, utan här var det kulturella färdigheter som skulle användas för att lokalisera loggen.
Ska vi leta uppe eller nere?
Efter ett tag insåg vi att vi hade publik. En bibliotekarie tittade småleende på oss och frågade om vi ville ha hjälp. Vi bad om en liten, liten ledtråd till att börja med, men lyckades inte komma rätt. Då fick vi ytterligare lite hjälp och förstod vad som skulle göras. Sedan var vi loggBOKEN på spåren.
Patric med loggboken.
Vi fortsatte på det kulturella spåret men bytte genre radikalt. I spelhallen i närheten av Chinatown fick Jenny jobba hårt för att vi skulle få tillräckligt många poäng för att logga virtuella cachen Top Score. En riktigt lekfull cache!
Vi övernattade i Vancouver som är som en förort till Portland men ligger i grannstaten Washington. Där loggades ytterligare några cacher på en kvällspromenad.
Jenny funderade på att lämna in Patric här.
I de centrala delarna av Vancouver finns flera snygga cacher. Som Twenty 5 ”oh” onesom kräver lite klåfingrighet.
Nästa dag loggade vi de sista cacherna i Oregon på den här resan. Bland björnbärsbuskar hittade vi en bunt wherigos som vi löst hemma på balkongen inför resan (japp, det funkade utmärkt med exempelvis Hangman OR Wherigo: Presidents).
Taggiga men goda wherigo-gömställen.
Efter att ha gått ett par riktiga långpromenader för att logga en challengetrail i och runt Scappoose hade vi hej då till Oregon och hej igen till Washington. Dags att åka norrut, mot ett annat Vancouver.
Det kan vara svårt att se skogen för alla träd. Men ibland är det viktigt att hitta det rätta trädet i skogen. I alla fall om man vill logga en viss virtuell cache.
Turen gick västerut från Portland genom en fin dal med branta berg på sidorna. På ett par ställen gjorde vi avstickare upp i de där bergen och då hade vi nytta av att vi valt en fyrhjulsdriven bil med hyfsad markfrigång. Vägkvaliteten var så att säga varierande.
En avstickare gjordes för att logga The Burn, en cache från januari 2001. Vägstandarden var rätt okej, men det dammade rejält på det grusiga underlaget medan vi sicksackade oss uppåt kurva för kurva genom en riktig trollskog.
För att komma till Hembre Ridgesom skulle fylla den sista månaden vi saknade i publiceringskalendern, november 2000, behövde vi köra ännu högre upp bland bergen och välja rätt väg i ett antal korsningar. Vi hade tagit hjälp av tidigare loggare och preparerat gps:n med waypoints med köranvisning i varje korsning. Left fork. Right fork. Straight. Det var tur för frågan är om vi hade lyckats hitta rätt i labyrinten av grusvägar annars.
Högst upp på bergskammen kunde vi köra hela vägen fram till Hembre Ridge. Intill cachen finns en minnesplakett för Guy Hammer som lade ut cachen men som tyvärr gick bort 2003. Det är en fin plats han valde för sin gömma, med milsvidd utsikt.
Roligt att originalloggboken från 2000 finns kvar.
Vi tog oss ner några hundra höjdmeter och nådde fram till Stilla havskusten.
Vilt och vackert i närheten av Tillamook.
Vid Cape Meares finns ett fyrtorn och en utsiktspunkt. Och vilken utsikt! Vi såg vårt livs första vilda val, troligen en gråval.
Kolla en riktig val! Nåja, en liten bit av den i alla fall.
Cape Meares.
Vid Cape Meares finns virtuella cachen Visit Aunt Helen. Den handlar om att fotografera sig vid ett speciellt träd som påminner om en bläckfisk. Vi promenerade runt och hittade så småningom ett träd som vi tyckte åtminstone liknande en bläckfisk lite grann. Selfietime!
Men när vi kom tillbaka till parkeringen råkade vi av en slump se en liten diskret skylt som pekade i en riktning vi inte besökt. Octopus tree stod det på den. Vi började gå i pilens riktning och tur var det, för en bit bort hittade vi ett större och betydligt mer bläckfisklikt träd än det vi först fotade oss med. Vi hade knappast fått godkänt att logga cachen med den första bilden.
Dags att gå neråt igen och det gick förstås snabbare.
Hotellet som förekommer flitigt i serien finns på riktigt. Vid utsiktspunkten finns även earthcachen 
Vid rastplatsen där föregående bilder är tagna hittade vi en snyggt utformad trad, 
Dags att säga hej då till Seattle för denna gång.
Hej då Kanada!
PatoJen 