Feeds:
Inlägg
Kommentarer

PatoJen fyller 10 år

Hösten 2007 såg vi på reseprogrammet Packat och klart på SVT. Det skulle få stor betydelse för vårt liv. Det gav oss en rolig hobby. Vi har också fått nya vänner, massor av motion och även fått uppleva många platser vi inte hade kommit till annars.

Reportern i programmet följde med en familj för att testa geocaching. Eftersom vi båda gillade orientering i yngre år så blev vi nyfikna. Den där skattjakten verkade ju riktigt rolig.

2007 var tröskeln för att börja med geocaching mycket högre än i dag när det räcker med att använda den smartphone som de flesta ändå redan har. Då behövdes en separat handburen gps. Vi köpte vår Garmin GPSmap 60CSx som då var en av de mest avancerade modellerna på marknaden i en vildmarksbutik i Västerås. GPS:n kostade cirka 7 000 kronor och så köpte vi Friluftskartan för södra Sverige för 1 500 kronor. Ganska mycket pengar för att testa något som vi inte ens visste om vi skulle gilla. Men som tur var gjorde vi ju det. Det har varit ganska skrattretande att under senare år se i olika forum hur folk klagar på att de tvingats betala någon 100-lapp för en app för att kunna geocacha.

Vår första GPS fungerar fortfarande även om vi har kompletterat utrustningen med modernare alternativ också.

Det var manuell inmatning av koordinater som gällde i början, cache för cache, innan vi lärde hos hur man för över många åt gången via datorn.

Det första försöket att hitta en geocache var minst sagt trevande. Vi visste ju inte riktigt hur GPS:en fungerade eller hur burkarna kunde vara gömda. Cachekartan var mycket gles jämfört med i dag. Titta på hur det ser ut i till exempel Vitryssland eller Bosnien Hercegovina på cachekartan i dagsläget. Ungefär så såg det ut i vårt närområde 2007.

Vi valde att försöka med Modell 91 som första cache, inte så långt från vårt hem. Den är gömd vid infarten till Markstridsskolan Kvarn där det står en stridsvagn uppställd.

Det var mörkt ute, så redan på premiärturen fick vi testa att leta burk i ficklampssken. Jodå, GPS:n var med på noterna, den pekade på en punkt på gräsmattan några meter från stridsvagnen. Mycket förvirrade konstaterade vi att ”här finns ju bara gräs, ingen cache”. Sedan började våra hjärnor arbeta lite bättre och vi testade för första gången att utöka sökområdet lite. Och snart höll Patric en filmburk med pappersremsa i handen.

Cachen hittades tre meter från GPS:ns nollpunkt och med den erfarenhet vi samlat på oss sedan dess så inser vi nu att det är mycket bra precision.

Vi tyckte att det var så roligt att vi fortsatte mot nästa burk direkt, Beaver’s lair och även Kungsbräken loggades på premiärturen. Vi var fast.

10arsjubileum1_1500px.jpg
Cachen Modell 91 finns fortfarande kvar.

I dag har det gått exakt tio år sedan vi loggade vår första cache och det firar vi genom att lägga ut en jubileumsgömma: PatoJen 10 år! Välkomna att logga den.

10arsjubileum2_1500px.jpg
PatoJen 10 år!

Lite statistik från våra första tio år:
Totalt antal hittade: 20 794
Hittade per år i genomsnitt: 2 079
Hittade per månad i genomsnitt: 173
Hittade per vecka i genomsnitt: 40
Hittade per dag i genomsnitt: 6

Annonser

Det kan vara svårt att se skogen för alla träd. Men ibland är det viktigt att hitta det rätta trädet i skogen. I alla fall om man vill logga en viss virtuell cache.

Turen gick västerut från Portland genom en fin dal med branta berg på sidorna. På ett par ställen gjorde vi avstickare upp i de där bergen och då hade vi nytta av att vi valt en fyrhjulsdriven bil med hyfsad markfrigång. Vägkvaliteten var så att säga varierande.

En avstickare gjordes för att logga The Burn, en cache från januari 2001. Vägstandarden var rätt okej, men det dammade rejält på det grusiga underlaget medan vi sicksackade oss uppåt kurva för kurva genom en riktig trollskog.

Oregon15_1500px.jpg

Oregon16_1500px.jpg
Inte lätt att se vart man sätter fötterna här.

Oregon34_1500px.jpg
The Burn är hittad.

Oregon17_1500px.jpg

För att komma till Hembre Ridge som skulle fylla den sista månaden vi saknade i publiceringskalendern, november 2000, behövde vi köra ännu högre upp bland bergen och välja rätt väg i ett antal korsningar. Vi hade tagit hjälp av tidigare loggare och preparerat gps:n med waypoints med köranvisning i varje korsning. Left fork. Right fork. Straight. Det var tur för frågan är om vi hade lyckats hitta rätt i labyrinten av grusvägar annars.

Högst upp på bergskammen kunde vi köra hela vägen fram till Hembre Ridge. Intill cachen finns en minnesplakett för Guy Hammer som lade ut cachen men som tyvärr gick bort 2003. Det är en fin plats han valde för sin gömma, med milsvidd utsikt.

Oregon36_1500px.jpg
Hembre Ridge.

Oregon35_1500px.jpg
Roligt att originalloggboken från 2000 finns kvar.

Vi tog oss ner några hundra höjdmeter och nådde fram till Stilla havskusten.

Oregon21_1500px

Oregon18_1500px.jpg
Vilt och vackert i närheten av Tillamook.

Vid Cape Meares finns ett fyrtorn och en utsiktspunkt. Och vilken utsikt! Vi såg vårt livs första vilda val, troligen en gråval.

Oregon19_1500px.jpg
Kolla en riktig val! Nåja, en liten bit av den i alla fall.

Oregon20_1500px.jpg
Cape Meares.

Vid Cape Meares finns virtuella cachen Visit Aunt Helen. Den handlar om att fotografera sig vid ett speciellt träd som påminner om en bläckfisk. Vi promenerade runt och hittade så småningom ett träd som vi tyckte åtminstone liknande en bläckfisk lite grann. Selfietime!

Men när vi kom tillbaka till parkeringen råkade vi av en slump se en liten diskret skylt som pekade i en riktning vi inte besökt. Octopus tree stod det på den. Vi började gå i pilens riktning och tur var det, för en bit bort hittade vi ett större och betydligt mer bläckfisklikt träd än det vi först fotade oss med. Vi hade knappast fått godkänt att logga cachen med den första bilden.

Oregon29_1500px.jpg
PatoJen vid fel träd – och rätt träd.

Kurvan där allt började

I en av ytterkurvorna på en krokig väg på Oregons landsbygd finns en oansenlig plakett på marken. Det var där allt började. Den där plaketten är en magnet med rejäl dragningskraft.

Efter att ha kämpat med höjdmetrar som var fler än vi förväntat oss och rhododendronsnår som var tätare än vi räknat med hade dagsplaneringen spruckit. Vi hade ju ett par mål till på dagens agenda: Platsen där den allra första geocachen gömdes och så GC16 6/4/2000 från juni 2000 som skulle passa fint i en tom lucka i Jasmer-kalendern.

Eftersom det började bli kväll bestämde vi oss för att spara den förstnämnda platsen till en annan dag då den ligger förhållandevis nära Vancouver, WA, där vårt hotell fanns. I stället valde vi att satsa på GC16 några mil längre söderut och platsen knappades in i bil-gps:en.

Utöver den, som följde med hyrbilen, så hade vi med oss båda våra handburna gps:er, varav den äldre var specialpreparerad med särskilda cacher (gamla, många favoritpoäng och så vidare) och den nyare innehöll en komplett gpx-fil med allt som kunde tänkas komma i vår väg. Om man stannar på alla cacher som passeras så kommer man ingenstans i ett cacherikt land som USA, så specialfilen fick oftast vara vägledande. Den talade om att vi skulle nå en cache med många favoritpoäng om vi bara tog en liten avstickare från den väg som bil-gps:n tyckte var lämpligast.

Så vi tog den lilla omvägen och hittade utan problem Slider. Däremot diskuterade vi hur det kunde komma sig att den fått nästan 1 000 favoritpoäng, för så speciell tyckte vi inte att den var.

Nåväl. Loggat och klart. Men vänta … gammel-gps:n påstod att det skulle finnas ännu en speciell bara 170 meter bort, Original Stash Tribute Plaque. Då tändes ett ljus, eller ett helt lysrör faktiskt.

Vi hade alltså siktat på GC16 6/4/2000 alias GC16 men ändå hamnat vid geocachingens födelseplats som vi tänkt vänta med till en annan dag. Snacka om dragningskraft! Värre än de starkaste magneter vi har stött på i fält.

Den allra första geocachen som gömdes av Dave Ulmer 3 maj 2000 finns inte kvar. Det var en hink med lite småprylar i och den blev snabbt FTF:ad även om det begreppet inte var uppfunnet då. På GeoBloggen finns en bra beskrivning av hur geocaching kom till.

Men som många andra historiskt viktiga platser så har även denna försetts med en minnesplakett.

Original stash3_1500px.jpg
Det var HÄR det började!

Original stash5_1100px.jpg
Det är ett ganska diskret minnesmärke.

Original Stash Tribute Plaque är gömd på i princip samma plats som den allra första cachen och när man loggar den så får man en virtuell souvenir.

Original stash1_1500px.jpg
Tack Dave Ulmer för att du hittade på detta som gett oss en så rolig fritidssysselsättning!

Det sägs att man ska placera sin gps på plaketten för att apparaten ska få superexakt noggrannhet och dessutom ska batteriet räcka längre. Vi lassade självklart upp alla vi hade med oss. Utom bilens, den var så hopplös att inte ens superkrafter hade hjälp tror vi.

Original stash4_1500px.jpg
Efter det här så kommer vi aldrig mer logga DNF på grund av positioneringsproblem.

Förutom Original Stash Tribute Plaque så fanns ännu en gammal cache, Un-Original Stash, nära originalet. Den fick vi leta oväntat länge efter och en hel del före oss hade till och med loggat DNF. Hm, det verkar inte som om det hjälpte det minsta att låta gps:erna ligga på minnesplaketten.

Original stash2_1500px.jpg
Un-Original Stash hittades till sist.

Efter detta oplanerade men lite högtidliga stopp fortsatte vi till GC16 6/4/2000 som egentligen var målet. När vi nådde parkeringsplatsen hade det hunnit bli mörkt. Precis när vi skulle påbörja vår vandring, uppför givetvis, så träffade vi ett schweiziskt par som precis kom ner från berget. Vi förhörde oss om ifall det var långt att gå och om det var brant.

”Nej, inte alls”, intygade de. Men de lade till en liten brasklapp: ”Men vi är ju från Schweiz …” Vi anade vad de menade och det bekräftades snart. Det som schweizare upplever som en svag stigning kan kännas väldigt brant om man kommer från det platta Östergötland.

GC16_1100px.jpg
Vi hittade GC16 6/4/2000 till sist och ännu en månad i vår Jasmer var avprickad. Bara november 2000 kvar.

GC16_2_1200px.jpgPatoJen was here!

Världens näst äldsta aktiva geocache skulle få besök av oss, liksom några andra gamlingar. Men det blev lite trassligt på ”vägen”.

När vi reste till USA hade vi tre tomma rutor kvar att fylla i kalendern över publiceringsmånader, det som brukar kallas Jasmer. Maj, juni och november från geocachings födelseår 2000 återstod att fylla och det hade vi tänkt att försöka fixa. Nordvästra USA är ett utmärkt ställe om man vill hitta veteranburkar.

Högst prio hade GC12 5/12/2000, eller GC12 som den kort och gott brukar kallas. Den är publicerad 12 maj 2000 och är alltså en dag yngre än världens äldsta aktiva cache, Mingo som finns i Kansas. Dit får vi åka någon annan gång.

Hyrbilen som blivit geobil tog oss österut från basen i Vancouver. Inte det kanadensiska Vancouver, utan det amerikanska som ligger strax norr om Portland.

Oregon1_1500px.jpg
Vår resekamrat.

Oregon10_1500px
När det är runt 30 grader varmt på dagarna går det åt lite vatten.

Det blev glesare och glesare mellan husen och vägen mindre och mindre. I den lilla byn Dover hälsade vi på hos den lokala deltidsbrandkåren. Det fanns nämligen en geocache på bakgården, Dover Fire Station. Vi lyckades logga utan att orsaka någon utryckning.

Oregon11_1500px

Oregon12_1500px.jpg
Dover Fire Station.

Sedan blev vägen ännu lite mindre för att till sist försvinna helt. Då fick vi lämna bilen och börja gå i stället.

Oregon13_1500px.jpg
Vägen till GC12.

Oregon14_1500px
Det där verkar ju lovande, inte långt kvar.

Oregon2_1500px.jpg
Snart framme.

Oregon3_1500px.jpg
Vi tror inte att hinken vi hittade i skogen är originalburken. Men ändå roligt att få logga världens näst äldsta aktiva cache.

Oregon4_1500px.jpg
GC12.

I geocachingens barndom var det inte skyltcacher i städerna som gällde, utan det var i naturen som burkarna gömdes. Ofta långt från närmaste väg. GC12 var en mjukstart med bara ett par kilometers promenad i lätt terräng.

Sedan blev det värre.

Geocache 7/21/00 är från juli 2000, en månad vi bockade av när vi loggade Geocache (GC40) i Belgien härom året. Men det var självklart att vi ändå skulle ta även denna burk när vi ändå var i närheten. Dessvärre valde vi inte den självklara vägen dit (läs upp). Geocache 7/21/00 ligger på en bergskam och det finns två olika rekommenderade stigar att gå dit. En lite längre och brant och en kortare och ännu brantare. Vi valde den stiglösa vägen mitt emellan, frestade av av att logga två andra cacher som då skulle passeras.

Det började ganska bra. Vi hittade något som åtminstone en gång i tiden kanske varit en grusväg men som nu mest liknade en puckelpist. Sedan blev horisontell puckelpist till vertikal puckelpist, men det gick i alla fall att ta sig fram någorlunda.

Oregon5_1500px.jpg
Puckelpist.

Svettiga nådde vi Our 100th the Hard Way. Sedan begick vi ett av de vanligaste misstagen som en geocachare kan göra, att välja närmaste vägen i stället för bästa vägen. Snart var vi insnärjda i stora buskage av rhododendron som växer vilt i denna del av världen. När man är mitt inne i ett rhododendronsnår så ser man ingenting. Det är grenar och blad överallt. Ganska oskönt och obehagligt faktiskt. För att göra det hela extra spännande så hörde vi gång på gång skott i närheten. Det är tydligen vanligt att åka ut i skogen och rasta sina skjutvapen i det här området.

När vi kom ut på andra sidan hade vi kommit en bra bit från varandra. Givetvis lyckades Patric, som inte hade gps, komma ut precis vid nästa cache som skulle loggas medan Jenny, med gps runt halsen, var någon helt annanstans.

När vi hittat både cache och varandra igen och pillat bort de flesta rhododendronbladen som krupit innanför kläderna så kunde promenaden uppåt fortsätta. Efter ett tag hittade vi en stig. En av de två stigar vi borde ha valt från början.

Även om det fortfarande var långt kvar att gå och många höjdmeter att forcera så gick det genast lättare.

Oregon6_1500px.jpg
En kompis som vi träffade på väg till Geocache 7/21/00.

Väl uppe på toppen var det inga bekymmer att hitta Geocache 7/21/00. Utsikten över de omgivande bergen var värd allt besvär, även om de högsta topparna gömdes i rök från skogsbränder i Kanada.

Oregon7_1500px
Nära Geocache 7/21/00.

Sedan skulle vi ner igen och då struntade vi i att närstudera vilda trädgårdsbuskar och höll oss till stigen. Vi såg många fina vyer.

Oregon8_1500px

Oregon9_1500px

Vi har inga rhododendronbuskar i vår trädgård hemma och inte lär det få flytta in några heller. Om någon saknar bildbevis från just den delen av vandringen så får vi skylla på att vi hade fullt upp med att få med oss alla kroppsdelar i behåll genom snåren.

Världens största ägg

Efter några dagar i Seattle körde vi söderut. På den amerikanska landsbygden hittade vi världens största ägg.

Det är bara drygt 15 mil mellan de båda storstäderna Seattle och Portland. Men om man hittar mycket skoj att titta på längs vägen så kan det ta en hel dag att förflytta sig den sträckan.

I Tacoma gjorde vi den första avstickaren. Inte för att titta på något särskilt egentligen, utan för att bli tittade på. På universitetsområdet finns en webcam-cache som vi var mycket sugna på att logga. Eftersom det var helg och dessutom sommarledigt för de flesta studenter kunde vi köra nästan ända fram.

USA9_1500px.jpg
Tacoma.

webcam_tacoma.jpg
PatoJen loggar Phatboyz…Go Dogz genom att stå stilla en stund på en gräsplätt.

Nästa avstickare kom vid Olympia där en virtuell, America: Land of the Brave and the Free, hägrade. Olympia är delstaten Washingtons huvudstad trots att det är ett mycket mindre ställe än till exempel Seattle. Vid Capitol Campus skulle olika konstverk studeras i en park för att vi skulle kunna svara på frågorna för att få logga cachen. Det var varmt och svettigt men efter lite irrande bland skulpturer och rabatter hade vi alla svar som behövdes.

USA10_1500px.jpg
Här loggade vi America: Land of the Brave and the Free. Lite som Washington DC i miniatyr.

USA11_1500px.jpg
Typisk amerikansk villagata. Just denna finns i Olympia.

Mellan Seattle och Portland går den stora, breda och mestadels raka motorvägen I5. Den hade vi kunnat köra för att komma dit vi skulle och det gjorde vi också. Ibland. Men mestadels snirklade vi fram på mindre vägar. Hade vi inte gjort det så hade vi missat en jättefin cache i Centralia som Aggbjörn tipsat oss om före resan. Vi utelämnar namnet för att inte spoila för mycket. Men vi lovar, den var värd en omväg. Så åk till Centralia om ni är i närheten!

USA12_1500px.jpg
Ibland är geocaching ett riktigt skitgöra. Men ett roligt sådant. Tack Aggbjörn för tipset!

Några amerikaner som vi träffade på ett event i Seattle tipsade om en annan omväg, till Winlock, där en annan märklighet väntade. På vår förra USA-resa besökte vi bara storstäder som New York och Washington DC. Därför var det riktigt intressant att se helt andra sidor av landet. Det finns gott om små landsbygdshålor med minskande befolkning och nedlagda industrier. Det låter kanske deppigt, men vi gillar verkligen orter som Winlock.

USA13_1500px.jpg
Winlocks äggproduktion har passerat sina glansdagar.

USA14_1500px.jpg
Se upp för tåg!

USA15_1500px.jpg
Winlock.

USA16_1500px.jpg
Brevlådorna i USA har verkligen flaggor, som i Kalle Anka! 🙂

Även om det numera inte verkar vara så gott om ägg i Winlock så hittade vi ett i alla fall. Ett rejält exemplar. Genom att fota oss själva tillsammans med det så kunde vi logga virtuella One Good Egg!

USA17_1500px.jpg
PatoJen och världens största ägg.

Utifrån ser den inte mycket ut för världen. En anonym kontorsbyggnad av tegel. Det finns många mycket tjusigare hus i Seattle. Men det är ju insidan som räknas, eller hur? Välkommen till universums mittpunkt.

När vår USA-resa närmade sig var vi samtidigt på väg mot en milstolpe: 20 000 hittade geocacher. Vi bestämde oss för att logga geocachinghögkvarteret som jubileumscache.

Det blev lite jobbigt tiden före vår resa. Vi fick ju inte logga för mycket så att vi passerade 20 000 i förväg. Därför ville vi besöka högkvarteret så tidigt som möjligt när vi kommit fram.

Stadsdelen Fremont i Seattle kallas i folkmun för ”universums mittpunkt”. Och det är det ju verkligen också, för det är där som Groundspeaks huvudkontor ligger. Groundspeak driver geocaching.com och i anslutning till kontoret ligger ett besökscentrum. Där finns Geocaching Headquarters som är en egen cachetyp.

USA23_1500px
Center of the universe in the center of the universe. Men var är ingången?

Man kan ju tro att några som har hittat 19 999 geocacher är bra på att hitta men det är inte alls säkert. Kanske är vi de enda som har haft svårt att hitta till högkvarteret, men så pinsamt var det faktiskt. Byggnaden, det anonyma tegelhuset, lokaliserades relativt enkelt. Men sedan blev det värre. Var skulle man gå in någonstans? Nehej, inte via infarten till parkeringsgaraget tydligen, det var en återvändsgränd. Inte heller genom den låsta entrén på gården för där fanns inga skyltar om geocaching. Hur svårt kan det vara att hitta universums mittpunkt egentligen?

Efter att ha gått nästan ett helt varv runt huset hittade vi till sist rätt dörr. Vilken tur, annars hade det ju inte blivit något jubileum.

USA24_1500px
Geocaching HQ.

Det kändes allt lite högtidligt att kliva in i högkvarteret, där Sven tog emot oss och visade runt. Ärligt talat är det inte jättemycket att se, lokalen är ganska liten. Men det finns en samling av mycket udda TB:ar att kika på bland annat och själva loggningen är rolig och annorlunda. Vi fick också fina presenter. Kanske dyker de upp i en cache nära dig så småningom.

USA5_1500px
Grattis till oss som har loggat 20 000 geocacher!

USA32_1500px.jpg
Geocaching HQ loggas.

USA6_1500px
Vi skrev in oss i den vanliga loggboken också.

USA30_1500px.jpg
På en skärm kan man i realtid se cacher som loggas runt om i världen. Vi spanade efter kändisar hemifrån och såg Titticc’s event dyka upp.

20 000 hittade är förstås en milstolpe som måste firas och bara något kvarter från högkvarteret hittade vi mikrobryggeriet Fremont Brewery där det blev provsmakning.

USA25_1500px
Fem sorters lokaltillverkad öl.

USA31_1500px.jpg
Pass? Ska Patric åka hem redan? Nej, det här passet används för stämplarna i cacherna som utgör HQ Geotour.

Vi kan verkligen rekommendera att logga geotouren som Geocaching HQ har i kvarteren runt kontoret, en samling av nio riktigt fina cacher med drösvis av favoritpoäng. Några är lite kluriga dessutom.

USA22_1500px.jpgEn av de fina cacherna på geotouren.

Drive in på riktigt

Efter att ha fångat det bråkiga spöket i Frankfurt klev vi på nästa plan för att resa bakåt i tiden.

Resan gick över iskalla trakter. Vi kikade ner på Grönland från ovan. Det skulle vara intressant att göra ett besök på marknivå där någon gång. Men det får bli en annan resa.

USA18_1500px.jpg
Grönland.

När planet susade söderut över Kanada och in över USA blev bergen högre och högre.

USA17_1500px.jpg
Någonstans vid gränsen mellan USA och Kanada.

Väl nere på marken igen så hade vi nytta av att detta inte var första gången vi besökte USA. Som återvändare fick vi gå i en särskild kö genom passkontrollen där det mesta gick automatiskt och mycket snabbt och smidigt. Vi hämtade hyrbilen som skulle släpa runt på oss de kommande veckorna och satte kurs mot Seattle.

USA29_1500px
Lite fler filer att hålla reda på än hemma.

USA7_1500px

USA8_1500px.jpg

USA21_1500px

Det finns mycket statistik inom geocaching och en grej som vi tycker är lite rolig är att logga cacher med långt avstånd emellan på samma dag. Det är förstås lättast att få ihop många mil när man reser bakåt i tiden. Vi landade i Seattle två timmar efter att vi lyft från Frankfurt trots att flygningen varade i tio timmar. Dessutom började vi resdagen med att logga en cache vid Arlanda. Så trots att vi var trötta efter den långa resan ville vi förstås logga något även i USA och det fick bli Eco-Friendly. Det gav oss ett nytt personligt rekord:

Avstånd på en dag

Kaffekedjan Starbucks grundades i Seattle och har fortfarande sitt huvudkontor där. Det stod visserligen Starbucks på containrarna som stod staplade på varandra vid Eco-Friendly. Men det var visst inte huvudkontoret utan ett drive in-kafé i udda stil. Snart skulle vi upptäcka att det mesta finns som drive in i det här landet. Vad sägs om drive in-bankomat, drive in-tvätt eller kanske rent av drive in-frisör?

USA19_1500px.jpg
Starbucks huvudkontor? Nej, men både drive in-kaffe och drive in-cache.

Med en tidsomställning på nio timmar var det vid det här laget mitt i natten för oss fast amerikanerna bara tyckte att det var kväll. Resans två första nätter tillbringades på ett klassiskt amerikanskt motell i universums mittpunkt. Vad vi menar med det får ni veta i nästa inlägg. Godnatt! 🙂

USA20_1500px.jpg
Vårt sovställe.