Feeds:
Inlägg
Kommentarer

FTF på hal is

Det blev plötsligt vinter på riktigt och minusgrader över en vecka i sträck. Ett bra tillfälle för att logga lite nya cacher på Tåkern. Men inte helt perfekt.

Vi blev ett stort gäng som skulle gå på vatten den här dagen. Mr/Ms Aero, LKPAKSN, Falken67, torado, mikedo58, 4x4shogun, glenmo och vi samlades på stranden i närheten av Svanshals.

takern1_1500px
Hej Tåkern!

Tåkern2_1500px.jpg
Hela gänget.

Efter att ha känt lite på isen i kanten och gjort ett hål för att kolla tjockleken, som vid den här platsen bedömdes vara cirka sju centimeter, gav vi oss ut på den stora, vita ytan.

Tåkern3_900px.jpg
Vem har tassat här? Är det räven som raskat över isen?

Jenny lider av isfobi och var in i det längsta tveksam till att följa med. Men i början kändes det rätt så okej.

En bit ut började det låta konstigt om isen och tunnare fläckar syntes. Då kändes det inget bra längre och Jenny valde att gå tillbaka till stranden, medan resten av gänget fortsatte längre ut från land.

Tåkern4_1500px.jpg
Patric är mer bekväm på isen än Jenny.

Det gick bra för de modiga. Först loggades Tåkerns kanaler 2 utan större bekymmer. Men på väg till nästa cache kom vi till ett område där det trots den långvariga kylan fanns fläckar med öppet vatten. Det blev lite sicksackande för att hitta lämpligaste vägen fram och i vassen knakade det ganska friskt under fötterna. Men alla kom torrskodda fram till Tåkerns Kanaler #3. Där hade ingen varit ännu, efter cacheägaren, så det blev en mass-FTF.

Planen var att fortsätta direkt mot Tåkerns Kanaler 1, men det var för osäkert. I stället blev det reträtt till bilarna och förflyttning på torra land en bit innan det var dags att ge sig ut på halkigt underlag igen. Denna gång gick vi verkligen i en kanal, mitt bland all vass som är så karaktäristisk för den grunda fågelsjön Tåkern.

Tåkern5_900px.jpg
Isdubbar ska man ha så fort man går ut på isen. Här stannade Jenny och väntade och trodde att det var säkert, men tydligen var isen bara någon centimeter tjock i stora delar av kanalen.

I norra delen av sjön ligger Lindön och på den finns ytterligare några cacher. Vi hittade en lämplig utgångspunkt från norr och den här gången gick alla med hela vägen, även Jenny. Det var gott om fiskare ute på isen just här och det bidrog nog till att det kändes tryggt.

Tåkern6_1500px.jpg
Bra is att gå på mot Lindön.

Däremot var terrängen på själva ön besvärlig, som att ta sig fram genom ett stort plockepinn-spel. Men vi lyckades ta oss fram till alla tre cacherna på ön, bland annat Lindön.

På väg tillbaka fick vi sällskap av fiskarna, som var nöjda efter att ha dragit upp en stor gädda. Vi var också nöjda efter att ha loggat sex T5-cacher utan att bli blöta om fötterna.

Tåkern7_1500px.jpg
På väg tillbaka mot fast mark.

Det som göms i snö …

Jenny gillar att åka tåg. Gärna länge och långt bort. Därför fick det bli en tur till Gällivare. Tågresan gick smidigt. Däremot gick inte geocachingen som på räls.

För två år sedan tog Jenny tåget till Kiruna, geocachade några timmar och tog nästa tåg hem igen. Den resan kan ni läsa om här.

När nu suget efter att tuffa långt uppstått igen fick det bli ett annat resmål, Kirunas grannkommun Gällivare.

Gallivare1_1500px.jpg
Tag plats!

Gallivare2_1500px.jpgDet var inte så många som ville åka till Norrland just den här dagen. Eller rättare sagt natten.

Tåget avgick från Stockholm cirka klockan 17.30 på kvällen. Vid 8.30 på morgonen nästa dag klev Jenny av 1 313 kilometer från huvudstaden.

Gallivare5_1500px.jpg
Framme!

Gallivare6_1500px.jpgVi har besökt Gällivare tidigare, men det var på sommaren. Och eftersom det skedde i vårt gamla liv (precaching) så räknas det ju inte. 😉 Första upplevelsen i Gällivare i vinterskrud var ett jäääääääääättelåååååååångt malmtåg som slamrade förbi.

Gallivare3_1500px.jpgDundret.

Gallivare7_1500px.jpg
Gång- och cykelvägar har vi hemma också. Men där går det inte skid- och skoterspår parallellt med dem.

Det finns få geocacher i Gällivare. Exakt fyra stycken inne i själva tätorten. Förhoppningen var att hitta åtminstone någon av dem, men det började dåligt. Den första som Jenny försökte med, Gällivare station, skulle vara vintersäker, men loggar antydde att den kanske ändå inte var det. Något fynd blev det inte.

Nästa objekt på listan, Ettöreskyrkan, hade en överkorsad snöstjärna, men hur svårt kan det vara?

Det var 28 meter till cachen från närmaste plogade gångväg. 28 meter. Det är ju ingenting.

När det är barmark, nej. Men när snödjupet är över en halvmeter och det dessutom ligger ett vasst men tunt lager skare överst är 28 meter väldigt långt. Efter några meter kom Jenny på att det gick något enklare när hon först slog sönder skaren framför sig med händerna inför varje nytt steg. Det skedde på bekostnad av vantarna, som gick sönder av det vassa istäcket. Vad gör man inte för en logg?

Men det blev ingen logg. Det var såklart omöjligt att hitta en burk på marken under all denna snö.

Gallivare12_900px.jpgBara att följa spåren tillbaka.

Men det fanns ju fortfarande några chanser kvar.

Tribute to Gällivare camping skulle finnas vid en hembygdsgård. Där måste det väl ändå vara plogat?

Till husen, ja. Men inte till cachen.

Dags att pulsa igen. Efter några fall (mjukt i alla fall), lite krypande och på slutet ålande hittades till sist Tribute to Gällivare camping, första fyndet för oss i Gällivare kommun. Vad hembygdsföreningen som hade något slags möte i det närmaste huset tänkte om människan som krälade runt i snön utanför är oklart. Lika bra det kanske.

Gallivare4_1500px.jpg

Gallivare13_1500px.jpgÄntligen ett fynd!

Innan det över huvud taget gick att tänka på nästa cache behövdes värme. Både utanpå och inuti kroppen. Det gick att lösa, som tur var.

Gallivare8_900px.jpgLatte à la Gällivare.

Nästa mål blev centrum och Jenny frågade sig varför hon inte gått dit först. Där fanns nämligen en mycket lätthittad gömma som inte krävde något pulsande alls.

Gallivare9_1500px.jpgDet finns faktiskt lättloggade cacher i Gällivare också.

Jennys resesällskap bestod av TB:n Freida Furby, som verkade bli förtjust över de stora vita högarna som fanns överallt. Även mitt på torget.

Gallivare10_1500px.jpg

Gallivare11_1500px.jpgLite kallt om tassarna, tyckte Freida Furby.

Malmberget lockade, så det fick bli en tur med lokalbussen dit. Tydligen har Norrbotten fått ovanligt lite snö den här vintern. Undrar om sporthallen ens syns en normal vinter?

Gallivare16_1500px.jpgDet ska vara en sporthall någonstans där under snön.

gallivare15_1500pxMalmberget – en ort som snart inte finns längre. Inte i nuvarande skepnad.

Gallivare14_1500px.jpgPå håll syntes disponentvillan. Det hade varit intressant att kika närmare på den, men nu fick det vara nog med pulsande.

På eftermiddagen var det dags att kliva på tåget igen.

Gallivare17_1500px.jpgHej då, Gällivare!

På hemvägen var det tågbyte i Boden och tillräckligt långt uppehåll för att hinna logga ytterligare en ny kommun. I Boden är det betydligt tätare mellan cacherna än i Gällivare/Malmberget och Rikstelefon hittades enkelt.

Gallivare18_1500px.jpgRikstelefon.

Efter ännu en natt på räls var Jenny hemma vid lunchtid nästa dag.

Synd att det inte går att åka tåg till Pajala. Det är vår nordligaste ologgade kommun i Sverige och hade varit ett givet resmål för nästa långtur på spåret.

För några veckor sedan stod en man med hjälm på huvudet och flagga i handen i vägen när fru PatoJen skulle logga en cache i centrala Stockholm. Men även män med hjälm på huvudet och flagga i handen blir kaffesugna ibland.

Det hade gått ett par veckor sedan det första försöket när Jenny åter råkade befinna sig i Stockholm och åter råkade passera platsen där Stockholm’s first shopping mall skulle vara gömd.

Dessvärre stod flaggvakten som varit i vägen för loggning senast fortfarande kvar på samma plats. Behöver de aldrig vila, de där cacheväktarna?

Sthlm1_1500px.jpg

Jo, det behöver de faktiskt.

När Jenny kom ut på gatan igen efter att ha besökt en butik intill så syntes inte en enda gulklädd person till.

Det gällde att handla snabbt och nu när kusten var klar hittades burken direkt.

Sthlm2_1500px.jpg

Efter snabb autograf på loggen och återplacering i farten så skymtade Jenny något gult i ögonvrån.

sthlm3_1500px

Kafferasten var slut.

Vi skulle bara åka till affären. Men vi hamnade i en tall över Boren.

En cache skulle loggas den här dagen och varför inte passa på när vi ändå skulle åka och handla?

EN cache var det ja.

Tre cacher senare knallade vi in på livsmedelsbutiken …

Borensberg1_1500px.jpg
Isen var för porös för att bära ut till Vattentallen. Till Patrics stora glädje, för då fick han chansen att gå balansgång på en tall. Terrängrating 2,5 kändes kanske som väl snålt.

Borensberg2_1500px.jpg
Boren Rocks.

Semester med gps-förbud

Hur tänkte de nu? Hur kan PatoJen ens komma på idén att boka en resa till ett land dit det är förbjudet att ta med gps?

Det är faktiskt sant. PatoJens nästa utflyktsmål utanför Sverige är ett land där privatpersoner inte får ha gps utan särskilt tillstånd från myndigheterna. Därför får den stanna hemma.

gps_1500px.jpg
Gps får inte följa med.

Men …

Vi ska nog lyckas hitta några cacher i alla fall, även om det inte finns så många. Det finns nämligen en lösning:

telefon_1500px.jpg
Smarta telefoner får följa med.

Eftersom vi är inbitna brukare av handburen gps och bara använder telefonerna i nödfall vid spontancaching så håller vi på att träna på att lägga in kartor, offlinelistor med mera. Detta måste fixas i förväg eftersom internettillgången är ganska begränsad på vårt resmål.

Men det ska förhoppningsvis lösa sig. Vi ska väl åtminstone lyckas hitta till vårt eget event. Välkomna om ni råkar vara i närheten!

I Bukarest träffade vi på ovanligt många cacher med tak över huvudet. Vi gillar sådana eftersom de ofta leder till trevliga möten med mugglare.

Bukarest är en fulsnygg*) stad i våra ögon. Betonghus i öststatstappning står på rad, till och med mitt i centrum. Men bland dem finns också charmigare byggnader och sammantaget gör mixen staden speciell och spännande att promenera runt i.

bukarest11_1500px
Så här ser det ut i Bukarest.

bukarest7_1500px
Så här ser det också ut i Bukarest.

För ett par år sedan stod vi på en kulle i Arlington i delstaten Virginia i USA och tittade på Pentagon som är världens största administrativa byggnad. Nu har vi även sett den näst största, för det är Parlamentspalatset, Palatul Parlamentului. Utanför det stora, stora huset finns en liten, liten cache, [MR] Casa Poporului, som vi grävde fram ur snön och loggade.

bukarest12_1500px
Palatul Parlamentului.

Men de mest bestående intrycken från resan blir nog inte arkitekturen, utan all denna snö. Och en del märkliga cacheplaceringar.

Som mitt i en av stans mest trafikerade rondeller. Loggning sker med livet som insats:

bukarest15_1500px
Vi sprang mellan bilarna och lyckades överleva loggningen av C. A. Rosetti.

Ett antal cacher hittades inomhus, som till exempel [MR] Fabrica de bere Bragadiru. Där gällde det att hitta rätt anställd på en restaurang för att få veta att cachen fanns vid ett element intill entrén.

bukarest13_1500px
[MR] Fabrica de bere Bragadiru.

Snön gjorde att vi helt enkelt fick lämna en och annan gömma ologgad. Men vi gillar att logga många olika cachetyper när vi besöker nya länder och var därför riktigt sugna på wherigon 10Years Celebration (Romanian Geocaching History) trots att den inte skulle vara vintersäker, gömd vid en trädrot i en park. Trevligt nog var det en glipa i staketet nära cachen, annars hade vi fått pulsa långt.

bukarest14_1500px
10Years Celebration (Romanian Geocaching History).

Det märkligaste gömstället vi stötte på var nog ändå vid Iuliu Maniu. Vi hittade den inte. Kanske är vi för blyga av oss.

bukarest16_1500px
Patric letar efter Iuliu Maniu.

Men det fanns också cacher som är lite mer traditionellt placerade. Ser du en blå-grön skylt med ett gatunamn på i Bukarest så är chansen stor att det sitter en burk bakom.

bukarest17_1500pxAteneul Roman, en av flera cacher som var gömda på detta sätt. Tacksam höjd över snödrivorna.

Fotnot: *) Fulsnygg – vad är det för ord egentligen? Jo, det är ett familjeinternt uttryck som myntades av mugglarfar/mugglarsvärfar någon gång på 1980-talet när vi fiskade upp en sädesärlebebis som råkat ramla ner i en vattenhink vid sommarstugan. Den lille parveln överlevde och det gjorde också uttrycket som mugglarfar/mugglarsvärfar använde för att beskriva den. Sedan dess kallar vi saker som vi tycker är både fula och söta, vackra eller på annat sätt tilltalande på samma gång för fulsnygga.

Det är mindre än tio mil från Bukarest till närmaste stad på andra sidan Donau, i Bulgarien. Den insikten fick oss att boka en taxi med destination Ruse.

Taxin bokades faktiskt innan vi lämnade Sverige. Jenny mejlade några olika taxibolag och så slog vi till på det som erbjöd bästa pris för att köra oss tur och retur Ruse och vänta på oss medan vi tillbringade några timmar där.

Tänk så bra det är med e-mejl. På utsatt tid dök en bil med chaufför upp vid vårt hotell i Bukarest. Vi hade bestämt i förväg att om hen skulle vara bra på engelska, så skulle vi avslöja precis varför vi var så angelägna att åka till Ruse. Men det visade sig att chauffören inte kunde engelska över huvud taget, så vi valde bort att försöka förklara vad geocaching är och nöjde oss med det internationellt mer gångbara ”sightseeing”.

I somras for vi som skottspolingar med hyrbil över gränserna mellan Albanien och länderna i före detta Jugoslavien. Vi fick efter ett tag riktigt bra rutin på det här med gränspassager och vilka papper som skulle lämnas fram. Men trots det var det alltid väntetid och passkontrollanterna verkade göra ett noggrant jobb.

När vi kom fram till gränsen mellan Rumänien och Bulgarien var det annorlunda. Vi satt kvar i baksätet på taxin medan chauffören gick fram till en lucka och visade våra pass. Sedan var det bara att åka vidare.

bukarest20_1500px
Smidig gränspassage.

I Ruse blev vi avsläppta vid torget och fick prata med chaufförens chef via telefon så att hon kunde tolka till honom när vi ville åka hem. Han pekade ut shoppinggatan, en park och Donau för oss. Det som turister brukar vilja se, antagligen. Vi nickade lydigt. Sedan skildes vi åt och vi kilade i väg mot en telefonkiosk.

bukarest21_1500px
Även i Ruse hade det kommit en hel del snö.

bukarest8_1500px
Första fyndet i Bulgarien, geocachingland nummer 42, blev The Streets Of Ruse #2.

Men vi hann titta på Donau också. Vi har sett Donau många gånger, i de flesta länder som floden rinner igenom. Men vi har aldrig sett den isprydd förut.

bukarest24_1500px
Donau.

bukarest23_1500px
Ett annat av våra fyra fynd i Bulgarien, Creative #6.

bukarest22_1500px
Vi såg väldigt många katter i Ruse. Beror det på att Bulgarien är grannland med Grekland där det brukar förekomma minst en katt på varje vykortsmotiv?

Innan vi lämnade centrum tog vi en vätskepaus. Öl på restaurang kostade ungefär lika mycket här som i Rumänien, det vill säga runt tio kronor.

bukarest9_1500px
PatoJen vilar fötterna och släcker törsten.

Innan det var dags att återförenas med vår chaufför gick vi till ett bostadsområde för att försöka hitta en myst som Patric löst i förväg, Five Roads. Det gick dåligt, kanske för att vi var lite stressade då det snart var dags att gå tillbaka till taxin.

Öl är gott, men har opraktiska konsekvenser. Efter konsumtion tenderar man lätt att bli kissnödig. Det råkade Jenny ut för, i bostadsområdet utan en enda servering eller annat ställe med allmän toalett i sikte. Inte ens något grönområde med buskar. Det är svårt att gå fort när man är kissnödig, vilket vi behövde göra för att hinna till taxin till avtalad tid.

Då, som en hägring (men det var det inte) fick vi syn på en toitoi (PatoJenska för ”bajamaja”) inne på en byggarbetsplats. Nöden har ju ingen lag, så Jenny pulsade förbi avspärrningsstaketet in på byggarbetsplatsen och sedan gick det att promenera fortare igen och vi kom fram till bilen bara ett par minuter senare än planerat. Resan tillbaka till Rumänien kunde börja.

bukarest10_1500px
Det finns bara två gränspassager över Donau mellan Bulgarien och Rumänien.