Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Flygplatsen i Qatars huvudstad Doha är välbekant för oss. Vi har bytt plan där många gånger på väg till andra ställen på jorden. Men nu var det dags att gå ut ur terminalen för första gången.

Patric längtade efter värme. Jenny tyckte att det var dags att titta på höghus. Det finns ju flera ställen där dessa två saker går bra att kombinera. Ett av dem är Qatar.

Vi kunde kontrollera hur piloten skötte sitt jobb via skärmen i stolsryggen framför. Det verkade som om han hade landat förr.
På väg till hotellet efter att ha landat tidigt på morgonen.

I stadsdelen West Bay står höghusen i givakt. Där hade vi bokat boende i ett av dem.

Hotellpoolen såg minst sagt inbjudande ut. Men den fick vänta en stund.

Vi hade visserligen både passerat gränskontrollen och checkat in på hotellet, men det räcker ju inte för att säga att vi har varit i Qatar. Nej, först när första geocachen är loggad så har vi varit i landet på riktigt.

Vi gav oss ut på trottoarerna och insåg att vi var i stort sett ensamma. I Doha promenerar man inte, åtminstone inte utanför de gigantiska luftkonditionerade köpcentren. Men vi hade vatten med oss och var sugna på att se stan och det gör man bäst till fots.

Vi tog sikte på en byggnad med annorlunda arkitektur där multicachen A Tale of Two Towers skulle starta. Den var ganska nypublicerad och ingen hade loggat den på nätet än. Skulle vi hinna först?

Starten på multin handlar om denna byggnad.

Vi granskade huset och hittade svaren som efterfrågades i multins första steg. Men en av uppgifterna som skulle lösas för att komma vidare var att hitta en fysisk behållare på platsen. Enligt vår gps skulle den finnas inne på ett avspärrat område som tillhörde Commercial Bank of Qatar, mitt framför ögonen på en vakt som satt i en kur. Kunde det stämma?

När vi irrat runt ett tag och letat där vi vågade utan att begå olaga intrång så kom vakten ut och hjälpte till, men det hjälpte inte.

Vi fick ge upp och promenera vidare mot den både långa och breda strandpromenaden, Corniche.

Corniche.

Där var vi mer framgångsrika. Bus Stop var lätthittad och vi hade kommit fram till Qatar på riktigt.

En busshållplats, en cache och ett nytt land för PatoJen.
Vi hade sällskap av välberesta TB:n Freida Furby.
Utsikt från Bus Stop, vår första cache i Qatar.

Doha är en växande stad och bara en vecka före vår ankomst hade den första linjen på den nybyggda tunnelbanan invigts. Nu var det dags att testa den och ingången var verkligen spektakulär.

Det ska finnas en tunnelbanenedgång i slutet av tunneln.
Än så länge är bara några få stationer i drift.
Nytt och fräscht.

Tunnelbanan är en attraktion inte bara för oss turister, utan minst lika mycket bland invånarna. En enkelbiljett kostar drygt fem kronor och har man tur så får man plats i något av det förarlösa tågets ändar där man kan titta ut under färden.

Ett glatt gäng som gillar att åka tunnelbana.

Även om Doha består av moderna skyskrapor så finns det också äldre stadsdelar. Vi tog oss till gamla stan och marknaden i gränderna där.

Djurliv mitt i stan.
De flesta butikerna var stängda eftersom det var nationell helgdag så det var lätt att ta sig fram genom virrvarret av gränder i Souq Waqif.

Vi träffade inte bara på kameler (eller är det dromedarer?) utan också ett stall med arabiska fullblodshästar. Granne med stallet skulle det finnas en cache, Horse & Falcon Souq. Den kunde vi inte hitta på första försöket utan först när vi återvände en annan dag. Klurigt gömd, men det behövs nog på en plats där det är gott om både två- och fyrbenta mugglare.

Den ska ju vara här någonstans. Men var?
Fyrbent mugglare.
Tvåbent mugglare.
Medan det knappt finns några kaféer med uteservering alls i de moderna delarna av staden så är det gott om dem i gamla stan.
Hemma har vi terrassvärmare på uteserveringarna. I Doha är det terrasskylare som gäller.
En kall öl i värmen? Glöm det. I Qatar råder generellt alkoholförbud, men det finns vissa undantag. Det ska vi återkomma till senare. Tills vidare smakade det bra med varsin fruktdrink.

För att försäkra oss om att få bo högt upp i hotellet så hade vi bokat ett så kallad clubrum. Då ingick tillgång till en lounge med snacks, kvällsbuffé och dryck, under några timmar på kvällen även alkoholhaltig sådan.

Kvällsmat.

Hotellet är ihopbyggt med City Centre, en av Dohas alla stora shoppinggallerior. Där var det, till skillnad mot på gatorna, fullt med folk. Köpcenret hade också ishockeyrink och ett eget minitåg.

Tuff tuff tut tut.
West Bay, i närheten av vårt hotell.

Vi hade under dagen fått kontakt med cacheägaren till multin som vi inte kom vidare med. Han förklarade, precis som vi misstänkte, att det inte skulle vara något delsteg inne på bankens avspärrade område utan en bit därifrån, utom synhåll för vakten.

Med den informationen så tog vi oss tillbaka till startkoordinaterna för ett nytt försök. Denna gång gick det bättre. Vi hittade information som ledde oss vidare till nästa steg. Men det låg åtskilliga kilometer bort och det var redan sent. Vi bestämde oss för att fortsätta FTF-jakten nästa dag och gick på öljakt i stället.

Så där ja. Första multisteget avklarat till sist.

Men först ännu en tunnelbanetur, denna gång till området Katara där det skulle bli fyrverkerier för att fira Eid al-Fitr. Det är en högtid som markerar att fastemånaden ramadan är slut och det åter är tillåtet att äta och dricka under dygnets ljusa timmar.

Eid al-Fitr-firande.
Hotellet.

Under ramadan är all alkoholservering strängt förbjuden. Men fastemånaden var ju slut och vi hade förstått att det i Qatar, precis som i Dubai, finns diskret undangömda serveringsställen på de stora lyxhotellen. Även på vårt skulle ett sådant finnas och efter lite letande i korridorerna hittade vi den delvis dolda ingången.

Väl på insidan var det som att befinna sig på vilken sportbar som helst.

Dags att göra en hjälteinsats.
Snacks på hotellrummet.
Varje kväll när rummet gjordes i ordning för nattning så placerades tofflorna på en servett nedanför sängen.

Tillbaka till Tyfors

För några år sedan åkte vi till Tyfors i södra Dalarna en vinternatt tillsammans med en mugglarvän för att gå under jorden. Nu har vi varit på återbesök – denna gång ovan jord.

Tanken väcktes när vi var på väg hem efter en intensiv geocachinghelg i Mora. Vi passerade i hög fart genom Tyfors. Eller, vi gasade förbi det vägskäl som i stort sett är Tyfors. Åtminstone för den som inte vet vilka hemligheter som döljer sig bakom granarna vid skogsvägarnas slut i den här trakten. Vi påmindes om att vi ännu inte utforskat alla dessa hemligheter och bestämde att återvända så snart som möjligt, vilket faktiskt blev väldigt snart.

Tyfors. En vägkorsning och inte så mycket mer. Eller?

Lilla Tyfors har mycket mer att erbjuda än de goda våfflor som serveras av en nederländsk familj som öppnat kafé och vandrarhem precis vid vägkorsningen. 173 meter fågelvägen från deras uteservering finns en nedlagd krutfabrik som startades för att garantera att Sverige skulle ha tillgång till ammunition under andra världskriget.

Fabriken bestod av två delar. Den som ligger granne med de goda våfflorna har aldrig varit särskilt hemlig och om det har funnits några skyltar om skyddsobjekt så är de borta sedan länge. I dag används området av den lokala motorklubben. Den andra delen ligger mer svåråtkomligt och kräver lite mer av besökaren.

Eftersom vi redan loggat Bomber & Granater 2 en kall marsnatt 2013 så var det dess föregångare i anläggningen ovan jord som vi var ute efter denna gång, Bomber & Granater.

Med hjälp av en skattkarta letade vi oss runt på området. Upplägget påminner mycket om det vi redan testat på 2:an (och även andra UE-cacher). Tyvärr har platsen utsatts för ganska omfattande vandalisering, men det fanns fortfarande mycket dokumentation och en del föremål från kruttillverkningen kvar att kika på i de olika byggnaderna.

Här började äventyret.
På jakt efter ledtrådar till var cachegömman kan finnas.
Tur att vi inte jobbar utan ägnar oss åt en hobby.
Och hör sen!
Om en häller tapetklister i avloppet så kan det väl inte sluta på annat sätt?

Vi hittade alla ledtrådar och tillsammans ledde de oss fram till cachen Bomber & Granater som var riktigt bra gömd. En värdig final på äventyret, kan man säga.

Men dagen var ju inte slut och det fanns ännu en mytomspunnen plats i området som vi ville kika på.

Men först stannade vi till i korsningen för varsin våffla …

… och en geocache till.

Utflykten fortsatte och även på nästa ställe finns en geocache. Den hade vi inga ambitioner att logga eftersom vi redan i förväg visste att ett par av delstegen kräver mer än vi klarar av, åtminstone på ett säkert sätt. Vi avstod därför från att leta ledtrådar helt och hållet. Men det var roligt att ha sett platsen i alla fall.

500 granar i Mora

Tur att vi hade varit i Tyskland på powertrail-träningsläger, för redan helgen efter var planen att logga 500 cacher i Mora. På en dag.

På väg mot Mora loggade vi en cache här och där som uppvärmning inför det som väntade nästa dag. På köpet kunde vi bocka av några kommuner som vi inte loggat i förut och så fick vi se många olika fina platser i Dalarna.

En av flera pittoreska byar som vi ”råkade” hamna i.
Detta är starten på en rolig fältmyst i närheten av Insjön.

Vi fick också titta på en seriekondensator, det ni!

I närheten av seriekondensatorn fanns förstås en cache.
En macka och en burk, tack!
Någonstans i närheten av Rättvik.
Rättvik blev ett av våra nya kommunfynd.

I Rättvik blev det ett lite längre stopp för att logga en äldre virtuell cache på en kyrkogård, Wasen. Men medan vi höll på med det så upptäckte vi några konstiga stolpar ute i vattnet och sedan såg vi att det dessutom skulle finnas en cache där. Patric blev plötsligt mycket sugen på att bada med kläderna på.

Efter komplettering av klädseln var han snart på väg mot Sea mark.

Nästan framme.

Loggningen gick bra och Patric kunde skryta med att ha tagit sitt premiärdopp för året i svensk sjö.

Vid Orsa hembygdsgård fanns spår av midsommarfirande och cachen The Local Folklore Center hittades.

Mora var visserligen målet för vår resa men när vi närmade oss så tog vi en svängom via Orsa och vidare mot Älvdalen för att logga ännu en kommun som låg inom rimligt räckhåll.

Oxbergsbron samsas tåg och bilar om samma utrymme. Första gången vi ser en sådan lösning. Här var vi nära Vasaloppsspåret, men några skidåkare såg vi inte till. Inte ens med hjul under skidorna.

Här gäller det att samsas.
Gamla stationshuset i Älvdalen.
Detta ska vara Sveriges äldsta träkåk och där hittade vi Härbret 1285.
Bäst att kolla in undersidan av denna speciella byggnad också.
Älvdalens kyrka.
Där vi bor brukar man försöka ploga bort snön, här verkar inställningen vara en annan. Skylten satt för övrigt vid riksväg 70 mellan Mora och Älvdalen.

Vi tog ganska tidig kväll för att orka med äventyret som väntade dagen därpå.

Det var folktomt på gatorna när vi inledde dagens geocachande med att logga Mora – Virtual Reward nära hotellet vid 6-tiden på morgonen.

Sedan åkte vi mot starten på en av Sveriges längsta powertrails, P.I.G., som står för Pet i gran. Det hade blivit dags att använda det vi lärt oss på förra helgens tyska träningsläger, för nu skulle hela serien på 500 burkar loggas på en dag. Vi hoppas bli klara i tid för att få middag på kvällen men var inställda på att det kanske inte skulle bli så.

Vid cirka 6.30 på morgonen loggade vi den första burken. Det gick ganska långsamt i början men efter något 30-tal burkar började vi få upp tempot. Som ni förstår fanns det inte så mycket tid att fotografera, men här har Patric i vart fall hittat en typisk blå P.I.G.-burk.

Vi turades om att köra och att leta och logga. Oftast hittades burkarna snabbt och i många fall såg vi dem redan från vägen.

Efter 100 loggade eller något sådant behövde vi fylla på med näring och hittade en fin plats vid en sjö där vi unnade oss 20 minuters paus.

Kanske var det raketbränsle i mackorna för efter frukost fick vi upp farten ytterligare. Under en timme loggade vi mer än en cache i minuten i snitt. Det tempot orkade vi förstås inte hålla hela dagen.

Vid ett tillfälle när Jenny körde tyckte hon att loggningen verkade ta tid och hoppade ur bilen för att hjälpa till. När hon kom runt bilen fick hon syn på Patric som låg i diket. Det såg fint ut med utsikt bakom så Jenny tog ett foto och frågade ”Ligger du där. Har du loggat?” Det hade inte Patric så Jenny stövlade i väg mot burken och fixade den saken. Det gäller ju att prioritera rätt.

Patric låg kvar i diket och det visade sig att han hade stukat foten ordentligt, så det blev skiftbyte. Patric fick hoppa till förarplatsen och köra tills värsta smärtan lagt sig. Tur att vi har en automatväxlad bil som kan köras med en fot.

”Ligger du där. Har du loggat?”
Skoterled.
Ibland var burkarna inte riktigt powertrail-placerade, utan en bit ifrån vägen.
Trailen går längs fina grusvägar med nästan ingen trafik.
Dags att fylla på näring igen.
Plötsligt gav vägen vika när Jenny körde och Patric började famla efter fyrhjulsdriftsknappen.
Undrar om burken smakade gott? Vi testade inte.
Vi tror att detta är en orre.

Mitt på dagen någon gång började bränslelampan att lysa. Vilken orutin! Det fick bli en sväng till närmaste tätort Venjan för att fylla på. Ett tips till alla andra powertrailare: Gör inte som vi utan fyll tanken först!

Mot slutet av trailen hittade vi flera cacher på rad delvis förstörda på marken. Några kunde vi återställa, men tre stycken hittade vi inte alls. Kanske är det någon markägare som inte gillar alla som åker 160 meter, stannar, åker 160 meter, stannar och så vidare.

Här blev det DNF.

Eftersom vi loggade några cacher som inte hörde till serien när vi ändå passerade så kom vi trots DNF:erna upp i 500 hittade (och lite till).

500 cacher! Nytt rekord för PatoJen? Nej, vi har hittat 565 på en dag på VÖPT i Östergötland.
Här loggas sista burken på P.I.G.-trailen.

Det tog oss cirka elva och en halv timme att logga P.I.G.-trailen, vilket var ett par timmar snabbare än vi räknat med. Det betyder att vi gott och väl hann tillbaka till hotellet för att fira med middag och några goda öl från lokalt bryggeri. Vi hann till och med logga några extra cacher på väg tillbaka till Mora. Det var riktigt skönt att få leta i något annat än granar för det hade vi ju sett ganska många under dagen.

Här hittades en riktigt snygg cache.
Mora.
I närheten av en av ortens stationer (ja, det finns märkligt nog flera i lilla Mora) står det här fina loket uppställt. Finns det något sådant i Sverige som inte är försett med en geocache? Inte i Mora i alla fall.

Dagen efter P.I.G.-äventyret ville vi gärna fortsätta geocacha, men nu var det kvalitet som gällde i stället för kvantitet. Ett måste i Mora är väl att gå i mål?

Det var kämpigt men vi tog oss hela vägen till målet. 🙂

I Mora finns också en av Sveriges få fortfarande levande webcam-cacher. Den ville vi förstås logga. Och eftersom PatoJen älskar att logga cacher i rondeller så var det ingen tvekan om vart vi skulle ställa oss för fotograferingen.

Mora webcam.

Till sist vill vi nämna ett riktigt guldkorn som vi loggade innan vi lämnade Mora. Cachen heter Gadget och bjuder på det mesta som man kan stöta på inom geocaching. Det kändes ungefär som att vi tog examen som geocachare. Vi lägger inte ut några bilder från denna cache eftersom varje delsteg är en upplevelse i sig som vi inte vill spoila. Logga den så förstår ni varför vi blev så förtjusta. En perfekt avslutning på en fin och granrik helg i Dalarna.

Vi har varit på tre Giga-event förut. Alla har varit i Tyskland, men inget så nära som Hamburg förut. Så när det fixades ett där passade vi förstås på att åka på vårt fjärde.

Trogna bloggläsare har kanske undrat var PatoJen har hållit hus den senaste tiden. Har de slutat geocacha måntro?

Nej, verkligen inte!

Medan bloggandet dessvärre har kommit i andra, eller snarare kanske fjärde eller femte hand ett tag så har burkletandet givetvis behållit en av topplatserna på livets priolista.

Vi tänkte i alla fall berätta om en del av allt det roliga som vi har haft för oss de senaste månaderna. Som när vi styrde bilen mot Hamburg för en kort men intensiv gigahelg.

Eftersom vi ville komma fram till Hamburg så fort som möjligt så blev det ytterst sparsamt med både spontana och planerade avvikelser från rakaste rutt. Men vi kostade i alla fall på oss en umleitung in i Neustadt för att uträtta några ärenden. Det viktigaste var att försöka hitta Souvenirs, Souvenirs … (Challenge-Cache) som har en trevlig D/T-kombination, nämligen 5/5.

Koordinaterna tog oss till en liten park med några stora träd i ett bostadsområde. Begränsat sökområde, det är bra när även tiden är begränsad, tänkte vi.

Ett av de få träd som fanns att välja på. I detta hittade vi dock ingen cache.

Men även i en liten park så kan det ta lång tid att hitta en burk. När vi började få ont i nackarna av att spana uppåt kom en närboende lyckligtvis till undsättning och pekade ut rätt träd. Det enda vi inte spanat upp i givetvis, eftersom vi tyckte att det var väl långt ifrån var gps:en ansåg att vi skulle kika. Tack snälla granne.

Efter att även ha besökt en livsmedelsaffär för att fylla på förrådet med tyska delikatesser (allt värt att köpa i detta land är faktiskt inte i flytande form) så fortsatte vi mot Hamburg, där vi hade bokat boende nära en S-bahnstation lite norr om centrum.

Hamburg har riktigt bra allmänna kommunikationer. Ett dagskort är billigare än en enkelbiljett till jobbet hemma i Sverige.
Hjältar från 80-talet som inte verkar åldras i samma takt som vi.

Förutom att vara med på gigaevent så var planen att i första hand satsa på labs-cacher. Några skulle finnas på en stor kyrkogård inte så långt från hotellet.

Frågor om olika skulpturer skulle besvaras. Det hade inte behövt vara så svårt, men frågorna var bara på tyska och då blev det automatiskt svårighet D5 för PatoJen. Särskilt som vi inte lyckades kopiera över text från den nya labs-appen till någon översättningssajt. Det kändes därför skönt när ett gäng från Norrköping och Katrineholm dök upp och vi bestämde att köra vidare tillsammans. När vi väl kommit på hur cacheägaren tänkt att svaren skulle formuleras så gick det lättare.

Välbehövlig förstärkning.
Denna and vaktade en av flera fysiska cacher som vi också loggade på kyrkogården. Lite ovanlig miljö att logga burkar i för oss från Sverige där det inte är tillåtet att gömma cacheburkar inne på kyrkogårdar.
Vi ska inte göra oss lustiga över en gravsten, men … (Förlåt, familjen Porr.)

På kvällen var det som brukligt dags för ett för-event på gigaområdet. När vi kom fram var det lång kö till incheckningen, som var bedrövligt dåligt organiserad. Vi blev förvånade eftersom tidigare gigan inte alls haft sådana här problem. Det var dessutom oväntat kallt för att vara sommar i Tyskland. Efter en och en halv timmes huttrande fick vi ut våra biljettarmband och program. Vi förstod senare att många tvingats köa ännu längre.

Kö, kö, kö.
Trängre än på rockkonsert vid incheckningen.

Vi hade tappat eventlusten och nöjde oss med att signera loggboken som var en segelduk och drog sedan vidare mot centrum för att satsa på de tillfälliga labs-cacherna som släppts för eventet.

Vi var här i alla fall.
Vid St Nikolai-kyrkan fanns det lite allt möjligt att logga, inte bara labscacher utan också en virtuell där gps:n fick vara med på bild.
När vi ska hem får vi följa skylten mot Vadstena.
Hamburg Rathaus.

Nästa dag blev det ett kärt återseende när vi besökte häftiga Elbtunnel som förbinder stadens norra och södra stadsdelar. Det är ett imponerade byggnadsverk, framför allt hissen för bilar.

Bilhiss.
Eftersom det inte var några bilar som skulle åka i dag så fick vi kliva ombord i bilhissen.
Riktigt så tunga är vi inte.
Alter Elbtunnel har renoverats sedan vi var här senast för några år sedan. Kolla vad kakelplattorna glänser!
Olika slags stadspynt.

En av höjdpunkterna när vi cachade oss runt på stan var earthcachen Hamburg Fossilien / Hamburg fossils som skulle lösas inne i en shoppinggalleria. Här gällde det att se upp när vi såg ner för att inte krocka med någon lördagsshoppare. Earthcachen handlade nämligen om gallerians fina golv.

Räknas detta som en logg i San Marino?
Hamburg är en fulsnygg stad. Håller ni med?
Den märkliga byggnaden Elbphilharmonie (det är tydligen ett konserthus) har försetts med en virtuell cache som kräver att man tar sig in i huset. Vi letade runt ett tag innan vi hittade den oväntat anspråkslösa dörr som var den rätta.
Utsikt från Elbphilharmonie.

Det började bli dags att dra oss mot eventområdet för själva gigat, även om vi inte var jättesugna på det efter gårdagens kökaos. Längs vägen fångade vi in ytterligare några av lab-cacherna. En av dem fanns vid detta annorlunda hus.

Bor det en vinnare här?

Våra farhågor var obefogade. Till huvudeventet Project Hamburg – Im Wandel der Zeit hade arrangörerna lyckats ta sig samman. Ordning och reda och inga köer.

Grodinvasion.
Några av aktiviteterna på området var labscacher. Som vid denna då man skulle identifiera knopar på tyska. Inte PatoJens huvudämne, men vi redde ut uppgiften till sist i alla fall.

Det fanns bland annat möjlighet att vara med på träningsläger för powertrailloggare. Det passade oss perfekt att träna på att så snabbt som möjligt skruva av och på korkar på PET-rör eftersom vi hade planer på att logga en rejäl powertrail redan följande helg.

Powertrailträning.
Patric löser en av labsuppgifterna.
Loggbåten signeras.
Äntligen fick vi träffa TB:n Hip on tour från Nederländerna i egen hög bäver. Vi har följt honom sedan han deltog i ett galet, men tyvärr misslyckat, försök att slå rekord i antal länder på en dag för några år sedan.
Som vanligt vid större event fick cacherna runt eventområdet många besök under helgen. Här fanns en av de vi loggade.

Sista dagen i Hamburg hann vi med ytterligare ett event innan det var dags att åka hemåt, denna gång på Rådhustorget som fylldes med geocachare. Riktigt maffigt.

Vad många vi är!
Ännu en snygg och annorlunda ”loggbok”.
På hemvägen blev det ett kort stopp i Danmark för att logga virtuella Stenen på Lolland by 1lollik. Där fick vi plocka fram ett redskap ur geoutrustningen som vi inte använder så ofta: måttband.

Efter att ha pusslat och pusslat så skulle de 81 pusslen utanför Molkom bara loggas också. Bara. Det blev ett riktigt träningspass.

Man tränar ju visserligen ganska mycket när man lägger pussel på datorn. Men motionen tenderar att vara ganska begränsad till höger hand. Ja, om man är högerhänt alltså. Men det skulle visa sig att även resten av våra kroppar skulle få sig en omgång när vi väl kom ut i skogen.

Eftersom vi hade en hel del andra lösta mystar och mycket annat spännande att logga i trakten runt Molkom och Filipstad så planerade vi in en fyradagarstur.

Vi mjukstartade med några enklare traddar i närheten av Nykroppa söder om Filipstad. Men först fika vid Prästbäcken och då lyckades Jenny kladda in hela gps:n i lös äggula. Vår bästis Garmin Montana 650t är vattentät men är den ägguletät? Jo, det verkar så för efter viss sanering så verkade den fortfarande vara i användbart skick. Vilken tur, för utflykten hade ju bara börjat.

En av dagens första cacher, Dörrfabriken, loggas utanför Nykroppa.

Sedan blev det snart kämpigare. Vi loggade lite olika mystar norr om Nykroppa och det var inte precis någon promenad i parken. Precis som i mystdelarna så var variationen stor även i fält. Några burkar var busigt gömda och flera krävde klättring eller till och med stege.

Här har Patric hittat ett rejält klätterträd.
Ibland var grenarna klena och det kändes bäst att ta stegen till hjälp.
På väg mot ännu en cache där stegen passade bra som hjälpmedel.
Lagom arbetshöjd för Patric.

Första dagens loggning var en uppvärmning för det som väntade nästa dag i Molkomstrakten. Puzzle E3 är en av 81 pusselmystar, en för varje kombination av D/T (svårighet och terräng) som ligger samlade på en begränsad yta. Tanken är att det ska gå att logga allihop på samma dag.

Vi kan meddela att det är fullt möjligt att göra det. Men om man bara är två personer i teamet och dessutom råkade vara uppe och njuta av Karlstads nöjesliv till 2-tiden på natten som uppladdning så kan det vara lite kämpigt. Vårt råd är: Var gärna utvilad när du ska logga alla DT-kombinationer i ett sträck.

Cacherna med hög svårighet var klurigare pussel med många bitar, medan de med högst terräng lämpligen skulle fiskas ner, enligt beskrivningarna.

Inget problem alls med rätt utrustning, och vi hade vår tyska antenn som är 12,5 meter lång i högsta hugg. Men det är lite jobbigt att höghöjdsfiska på löpande band. Inte minst för nacken.

En typisk T5:a på pusselserien. Ser ni burken?
Här är den!
Patric har fixat en hel uppsättning olika tillbehör till vår antenn.

Cacherna med mer genomsnittlig terräng-rating, typ 3-3,5, krävde klättring antingen i naturen eller på medhavt hjälpmedel.

Stege var bra att ha här och där.
Några cacher i serien har låg terräng-rating. I något fall till och med riktig låg.

Efter ett tag upptäckte vi ett bekant nick i loggarna. Göran_Maria som kommer från samma ort som vi verkade ligga före oss i spåret.

Så fick vi möte på en av de smala skogsvägarna och visst var det bekantingar som klev ur bilen. Göran_Maria hade hunnit längre in på slingan och rapporterade att det var bitvis mycket besvärligt att ta sig fram. Så illa att de till och med skippat vissa delar av serien.

Det lät ju inget bra. Vi ville ju logga allihop. Men vi valde att testa att köra vidare och tack vare vårt vältrimmade geocachingfordon så kom vi fram på fyra hjul nästan överallt. Men på ett ställe låg snön fortfarande ganska djup trots att det nästan var sommar. Det hade vi inte räknat med.

Vi bytte från fyrhjuls- till tvåfotsdrift och lyckades på så sätt ta oss fram till alla burkarna.

Den globala uppvärmningen verkar ha missat Värmland.

Vi lyckades som sagt logga alla 81 cacherna i pusselserien, och några till, under samma dag. Men lite kämpigt var det allt.

Dagen därpå ville vi också geocacha, men gärna utan att behöva klättra eller vifta med 12-metersantennen. Vi valde därför ut lite olika gömmor med enklare terräng-rating runt Filipstad.

Vi är ju inga biologer så kanske var det därför vi mest såg helt vanligt gräs i den tydligen artrika vägkanten. Eller är det cachen i toppen av skylten som avses?

En av helgens höjdpunkter blev avstickaren till det gamla flygfältet mellan Molkom och Filipstad. Där fanns spännande byggnader och en särskilt intressant bunker.

Bunker vid krigsflygfält 16.
Bäst att ta en riktigt närgången titt här …
Dagen fortsatte med loggning av en mystery som var gömd på detta klassiska sätt. Det känns alltid lika fint att se något sådant här i naturen.
Matlagning till skogs.
Här hittade vi lyckligtvis cachen på behörigt avstånd från det som varit en bil.

Vår bil var säkert också trött efter pusseläventyret föregående dag men vi jagade ändå upp den på en höjd utanför Filipstad där vi drabbades av svår déjà vu-känsla. Jo men visst har vi varit här förut. Men då var vägen i bättre skick. Denna gång siktade vi in oss på Challenge #194 – 100 hittade i Filipstads kommun.

Väg?

Eftersom vi var ute efter lite enklare cacher så passade den lite kortare powertrailen Brattforsturen in i dagsprogrammet. En och annan cache var rolig för att vara på en power trail, men framför allt fick vi se riktigt fin natur.

Udda cachouflage.

När vi såg en skylt som pekade mot Daglösens station var vi ju bara tvungna att göra en avstickare. Belöningen var att vi fick se detta fina stationshus och även logga Daglösens station.

Här stannar nog inte tågen längre eftersom perrongen saknas.
Ett av flera fyndiga gömställen på Brattforsturen.

Dagens höjdpunkt blev Silent house 1 som vi hade höga förväntningar på. Att leta geocacher på övergivna platser är bland det roligaste vi vet och vi blev mycket förtjusta i detta charmiga hus.

Vi gick systematiskt tillväga och hittade ledtråd efter ledtråd i huset men en vållade besvär. När vi fick tips om var vi skulle kika så insåg vi att vi så klart missat den ledtråd som borde varit lättast att hitta.

Silent house.
Undrar vad byggnadsnämnden tycker om trappan till övervåningen.
Tittut!

Under sista dagen i Värmland så satsade vi bland annat på cacher norr om Filipstad. Där fanns fler ödehus med tillhörande cache att kika på.

Varför vill ingen bo på denna fina gård?

Sammanfattningsvis så konstaterar vi att Filipstad med omnejd troligen är ett av de cacherikaste områdena i landet. För trots fyra dagars ganska intensivt burkletande så har vi bara hunnit besöka några få i förhållande till det utbud som finns. Men vet ni vad? Det betyder ju att vi har anledning att komma tillbaka!

En av de sista cacherna vi loggade på resan var också en av de snyggaste vi såg. Ett tips är att kolla informationsskyltarna vid infarterna. Vilket väderstreck du än kommer ifrån så finns det roligheter att logga.

En hel söndag utan något särskilt inplanerat. Då kanske vi borde passa på att städa. Det gjorde vi också, men inte hemma.

Nej, vi lämnade dammråttorna åt sitt öde tills vidare och tog i stället bilen norrut. Våren har äntligen kommit och vi njöt av solen vid fikastoppet på rastplatsen Högsjön. Den har tydligen fått pris som en av Sveriges bästa rastplatser, flera gånger dessutom. Det är också ett av våra favoritställen att stanna på. Vi har loggat cache där förut, men nu hade en ny dykt upp så när kaffet var uppdrucket letade vi reda på Högsjöns rastplats.

CITO_Koping8_1500px.jpg
Varför är kaffe alltid godast utomhus?

Sedan cachade vi oss vidare mot Köping som var dagens mål. Jenny skuttade ut ur bilen för att logga KAK-race #12 Hedströmmen som vi trodde skulle vara lätt att hitta. Men på det mest troliga gömstället var det tomt och Jenny gav upp och gick tillbaka mot bilen. Och var nära att trampa på en lock’n’lock-burk som låg i gräset. Cachen var med största sannolikhet på rymmen, men fick snällt flytta tillbaka till sitt gömställe.

CITO_Koping9_1500px.jpg
Den busiga cachen KAK-race #12 Hedströmmen.

Inför utflykten hade vi lagt pussel med Astrid Lindgren-tema. En hel serie pussel faktiskt. Och när vi åkte runt på småvägar för att logga dem så upptäckte vi att vi faktiskt hamnat i Astrid Lindgrens sagovärld. Vi passerade både Sörgården och Mellangården. Villa Villekulla såg vi däremot inte till. På några cacher fick vi sällskap av bomligan som också hade koll på sagorna.

CITO_Koping6_1500px.jpg
På besök i Astrid Lindgrens värld.

Vi kom fram till Köping med hela fem minuter tillgodo till dagens höjdpunkt, CITO-eventet Ströbohög Städ 2019. Det är tydligen en tradition men detta var första gången som vi var med och städade här vid den underliga kullen intill E18.

CITO_Koping11_1500px.jpg
Kullen och dess omgivningar skulle städas.

CITO_Koping10_1500px.jpg
Eventdeltagarna värmer upp sina plocktänger.

CITO_Koping1_1500px.jpg
Skräpjakten är i gång.

Vi följde ett före detta järnvägsspår som numera är cykelväg norrut från eventplatsen. Närmast ”högen” hade nog kommunen eller någon annan redan varit och städat för där hittade vi mest fimpar. Men ju längre ifrån eventplatsen vi kom desto mer och större skräp hittades.

CITO_Koping12_1500px.jpg
Fint blir det här!

CITO_Koping2_1500px.jpg
Fimpar. Det vanligast förekommande skräpet vid Stråbohög.

CITO_Koping4_1500px.jpg
Skräpplockning i härligt vårväder är verkligen ett rent nöje.

Vi hittade inte bara skräp längs cykelvägen, utan även plast som skulle lämnas kvar i naturen.

CITO_Koping3_1500px.jpg
En av cacherna i KUJ-serien längs det före detta järnvägsspåret.

CITO_Koping5_1500px.jpg
En hel del skräp samlades ihop av eventgänget.

Dagens största skräp hittade vi inte förrän senare på dagen, flera kilometer från eventplatsen. Det brukar vara jobbigt att leta geocache i gamla bilvrak. Mycket vass metall att akta sig för och många skrymslen att undersöka. Men här hittades Jag Rullar – Men Inte Längre snabbt. Skönt.

CITO_Koping7_1500px.jpg
Här var det färdigrullat.

Sista stopp före hemfärden blev vid en fin och lite mystisk plats, Vägge hällar utanför Arboga. Ett sådant där ställe som vi aldrig skulle ha hittat till om det inte vore för geocaching. Vid den märkliga bergformationen loggade vi två earthcacher och en multi och vi fick både en geologilektion och uppleva den fina urskogen.

CITO_Koping13_1500px.jpg
Härlig skog att vandra i vid Vägge hällar.

Har jultomten flyttat in på Geocaching HQ? Vi har fått små paket både i februari och mars. Törs vi hoppas på ett i april också?

I år presenteras en ny lands- eller regionsouvenir varje månad under februari till december. Och om man redan har varit i det aktuella landet eller regionen så kommer souveniren som en present i efterskott. Vi har haft tur hittills. Både februaripaketet Montenegro och marspresenten Andorra har hittat in i PatoJens virtuella souvenirskåp. Törs vi hoppas på att få en present i april också?

Souvenirer.jpg
Souvenirer från geocaching.com.