Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Denna coronasommar blev semestern annorlunda än den troligen blivit utan viruset. Men den blev rätt bra ändå. Vi packade bilen med alltifrån långklänning till nya vandringskängor för att vara beredda på allt och drog norrut.

Norrland 2020 Dag 1

Var vi hade tillbringat sommarsemestern om inte corona dykt upp vet vi inte. Det fanns idéer, men inga konkreta planer. Vi har haft tur som inte drabbats av krångel med inställda resor och lång väntan på återbetalning för biljetter som inte kunnat utnyttjas.

Normalt är vår policy att när vi ger oss i väg på en resa så ska nästa redan vara bokad, eller åtminstone planerad. När vi for till Mexiko i februari var det för ovanlighetens skull inte så och när vi kom hem vid månadsskiftet februari-mars var resemappen helt tom.

Den fick förbli tom. Tanken var förstås att genast börja planera nästa äventyr, men precis då började corona utvecklas till en pandemi och vi bestämde oss för att ha is i magen. Vänta. Se vad som skulle hända.

Det var klokt.

Bara ett par veckor senare började gränser stängas och att planera nästa utlandsresa blev en icke-fråga.

När sommarsemestern närmade sig bestämde vi oss för att den fick bli kortare än vanligt i år. Men något skulle vi ju hitta på.

Vad?

Jenny har inte varit i Åre (jo i kommunen, men inte i tätorten) så att åka dit och ta oss upp på Åreskutan utsågs till semesterns huvudmål. Sedan växte planerna.

Vet ni vad DeLorme är för något? Jo, det är ett amerikanskt företag som gör kartor, både fysiska och digitala. Det finns en hel hög med challenges som går ut på att logga vissa kartblad i företagets vägatlas över USA. Men det finns också en svensk variant, Sweden DeLorme Challenge, som handlar om att logga en cache inom varje uppslag i Motormännens vägatlas.

När vi förra sommaren åkte till Norrland för att logga de kommuner i Sverige vi hade kvar så hade vi inte en tanke på Sweden DeLorme Challenge. Det visade sig att vi hade fem ologgade kartuppslag kvar efter den resan. Ett par i västra Dalarna, ett par i västra Lappland och så det allra nordligaste i Sverige, norr om Kiruna. Att bocka av dessa lades till i årets semesterplanering. Vi ville också besöka platser och sevärdheter i norr som vi missade på förra årets ganska tidspressade resa.

Och sist men inte minst så var planen att logga alla cacher i den nyligen publicerade Landsskapsserien i de landskap vi passerade på vägen.

En lördagsmorgon påbörjades resan norrut. Vi valde bort vägar som vi kört ofta till förmån för nya upplevelser och det tog oss till en äggkartong utanför Grythyttan som fick bli resans första cache. Vilken fin start!

Resans första cache och första utdelade favoritpoäng.

I närheten av Vansbro dök det plötsligt upp ett spöke. En virtuell cache till synes mitt ute i ingenstans, Barnhälla. De flesta virtuella vi har loggat har varit vid olika sevärdheter.

Vi lämnade asfalten och körde en bra bit ut i skogen på en knagglig grusväg som blev mindre och mindre. Till sist parkerade vi, gick över en liten kulle och fick se – stubbar och en och annan sten. Vad kunde det finnas värt att visa upp på ett kalhygge i södra Dalarna? Jo, någonting riktigt fascinerande faktiskt. Åk dit och ta reda på vad!

I närheten av Barnhälla.

Vi tyckte att det var roligt att logga en virtuell som visade upp något annorlunda.

Som vi redan har antytt så var bilen fullpackad med allt möjligt som kunde behövas på en tvåveckorstur till Norrland. Vi planerade för att bo på hotell i första hand men vet av erfarenhet att det kan vara glest mellan dessa i Norrlands inland. Därför kunde det mycket väl bli stuga också. Och för säkerhets skull hade vi också packat med ett tält. Men vi hade glömt något som kan vara bra att ha om man ska bo i exempelvis campingstuga, nämligen sängkläder och huvudkuddar. När vi kom till Mora fick det därför bli en shoppingrunda innan vi loggade en letterbox och en wherigo.

Komplettering av semesterutrustningen.

Norr om Älvdalen var det dags för nästa avstickare, för att kika på Sveriges högsta damm och logga Trängslet.

Patric vid Trängslet.
Ont om vatten.
Trängslet är verkligen högt.

Vi gillar att titta på udda sevärdheter som dyker upp längs vägen. Bunkris brandtorn är ett sådant exempel. Här kan ni läsa mer om detta annorlunda torn.

Bunkris brandtorn.
Tornet är byggt runt ett gammalt träd som fortfarande står kvar i mitten.
Högst upp i tornet hittade vi en fantastisk utsikt …
… och en geocache: Bunkris tower.

Det var tur att vi ägnade några minuter åt shopping i Mora för vi fick användning för sängkläderna redan första kvällen då det blev inkvartering i en mysig stuga i Särna. När sängarna skulle bäddas i ordning kom vi på att vi tänkt fel. Det var ju underlakan och örngott vi behövde, eftersom vi faktiskt fått med oss våra sovsäckar. Men vi hade köpt påslakan och örngott. Nåja, det går jättebra att ha påslakan som underlakan.

På campingen visade det sig finnas en restaurang som serverade lokal mat, som älgskavsgryta. Mums!

PatoJen gillar att bada men inte om vattentemperaturen är under 25 grader. Som ni förstår blir det sällan några dopp i Sverige för oss. Men nu hade det varit värmebölja i ett par veckor och till och med här på gränsen till fjällvärlden hade sjön uppnått en temperatur som kändes anständig. Kanske blir det denna sommars enda dopp, vem vet?

Jenny tar ett kvällsdopp.
Infoskylt vid campingen. Anders Tegnell måste tycka att Älvdalens kommun är ett föredöme i dessa coronatider.
Utsikt från vår stuga mot Städjan.

Glad påsk!

Glad påsk önskar PatoJen!

Kyrkoruiner, mufflonfår och så några riktigt gamla cacher. Det blev en innehållsrik utflykt till Västmanland.

För några veckor sedan åkte vi på burkjakt till Västerås. Vi hade bland annat spanat in ett par cacher vid kyrkoruiner. Dels för att sådana är intressanta att titta på men framför allt för att det finns några challenges i Västergötland som bland annat kräver att man har loggat ett visst antal cacher med ordet kyrkoruin i namnet.

Vi hittade både Rytterne stora kyrkoruin och Rytterne lilla kyrkoruin vilket innebar att vi ökade på antalet funna kyrkoruiner i Sverige med ungefär 50 procent.

En styck kyrkoruin hittad. Ja, en burk också förstås.

Under dagen råkade vi logga Västmanlands läns två äldsta cacher utan att alls ha planerat för det. Det bara blev så. Vi hade siktat in oss (mycket lämpligt uttryck för just denna cache faktiskt) på letterboxcachen Ser du? i närheten av Tidö slott. Då såg vi att det fanns en ensam burk på kartan längre ut på udden bortanför slottet och tog en promenad dit. Först efteråt insåg vi att Time Island är från 2002 och näst äldst i länet. Och senare på dagen hittade vi även Plan B som är äldst, från januari 2002. Även det var en ren slump då vi egentligen tagit oss till platsen i syfte att logga en virtuell cache. Men vi återkommer till det.

18-åringen Time Island.
Livs levande mufflonfår i närheten av Ser du?. Det var en rolig letterboxcache som vi gärna rekommenderar.

Vi ville promenera mera och tyckte att Rudörundan såg trevlig och lagom lång ut. Det var den också, fin miljö att vandra i, men det var riktigt blött och lerigt på några ställen.

Blött var det ja. Här brukar det nog inte vara vatten i vanliga fall.
Patric loggar en av burkarna på Rudörundan.

När vi tyckte att vi smutsat ner oss tillräckligt för den här dagen drog vi oss in till Västerås och Djäkneberget där målet var att logga den virtuella cachen Picknick på Djäkneberget. Det var då vi också ”råkade” hitta Plan B, som enligt Project GC är äldst av de nu levande cacherna i Västmanlands län. Kanske har det funnits äldre burkar förut som har arkiverats, det har vi inte kollat upp.

I närheten av Picknick på Djäkneberget och Plan B.

Nästa dag blev det långpromenad igen. Men först några adventure labs-cacher och lite annat i centrum och så det obligatoriska besöket vid Anunds hög. Det är en fascinerande historisk plats som vi oftast besöker när vi är i Västerås. Denna gång fanns det en ny adventure labs-serie att logga, Det forna Aros.

Anunds hög.

Det finns många slott runt Västerås. Den här dagen styrde vi mot Ängsö slott där det finns flera fina vandringsleder. Vi har gått en av dem förut och den här gången tänkte vi testa en annan. Självklart finns det geocacher att logga längs leden. Många geocacher till och med.

På väg mot Ängsö hittade vi en annan typ av ruin än de vi såg i början av resan.

Även på Ängsö var det lite lerigt att gå på en del ställen men inte alls lika kladdigt som på Rudörundan. Vi loggade serien som heter Utörundan och så en och annan övrig cache som vi råkade passera.

En liten bit av Utörundan går på väg …
… men mest är det skogsstigar i fin och lite kuperad miljö.

Herr PatoJen var sugen på att skaffa en ny geocachingkompis och fastnade för 62-årige Ole. Det var bara det att Ole bodde 85 mil norrut.

Suget efter en ny, mogen polare hade funnits där ett tag. Patric letade på nätet i flera månader. Plötsligt sa det klick, fast de inte träffats än. En dag fanns han bara där på Blocket. Ole, en Monark från 1957.

Patric visade annonsen för Jenny.

”Visst är den fin?”

”Jodå. Var finns den?”

”Lycksele!”

Lycksele. Är det inte lite långt att åka över en helg? Och är det inte onödigt långt att åka för att köpa en moped? Det borde väl finnas mopeder på närmre håll? tyckte Jenny.

Men Patric ville väldigt gärna ha just Ole och han vet ju vilka argument som funkar på Jenny.

”Har du kollat på kommunkartan?” frågade Patric och sedan var det bestämt. Klart att vi skulle åka till Lycksele och köpa moppe!

Vi hängde Mr/Ms Aeros släpkärra efter bilen och började köra norrut efter jobbet en sommarfredag. På riksväg 50 mötte vi den ena konstiga bilen efter den andra. En googling visade att det tydligen pågick ett rally för ombyggda bilar genom landet.

De flesta av bilarna verkade vara registrerade i Nederländerna.

Vår första anhalt blev Gävle. Där försökte vi hälsa på den världsberömda bocken men den var inte på plats förstås så här års. Vi fick nöja oss med en skylt och en virtuell cache. Inte så tokigt ändå.

Loggning av Gävlebocken.

Sedan blev det inspektion av elskåp. Ni anar inte hur många elskåp det finns i Gävle! Och flera av dem utnyttjas på bästa sätt.

Här behöver det tydligen ventileras.
Snyggaste elskåpet i stan?
Inte de snyggaste elskåpen i stan men ändå klart sevärda i PatoJens ögon.

Efter en natts förvånansvärt god sömn, med tanke på att hotellet låg granne med ett disko, så fortsatte vi norrut.

Högakustenbron.
Ett fantastiskt hus i Örnsköldsvik som har fått en egen virtuell cache, Ting1.
Ett minst lika fantastiskt hus i samma stad som ännu inte fått någon virtuell. Ett före detta brandslangstorn byggs om till lyxvilla på höjden.

Den första nya kommunen på resan blev Vännäs. Där kryllade det av cacher med många favoritpoäng men eftersom vi hade ont om tid fick vi välja ut några få att logga. Hit måste vi komma tillbaka någon gång!

Är det någon som ser mig? Här lyckades vi inte överlista cachen så det fick bli DNF och anledning att återkomma till den mysiga orten Vännäs.
Jenny besökte Vännäs lokala nöjesfält och hittade en cache.
Här kunde vi fulparkera eftersom vi var ute i rätt syfte.
Vännäs MotorMuseum var stängt men cacherna på området gick bra att logga ändå och vi fick se flera spännande farkoster.
Renar korsade vår väg till Vindelns kommun. Riktigt exotisk upplevelse för oss sörlänningar.
Det vet väl alla att den bästa informationen oftast finns på baksidan av informationstavlan?
En imponerande damm – fint pyntad med ett PET-rör.
Hallå, finns det någon burk här under?
Ännu en ny kommun.
Norrland. ❤

Det hände något märkligt. Någonstans längs E12, eller Blå vägen som den kallas, mellan Umeå och Lycksele mötte vi våra geocachingvänner torado och aaaeng. Vi bor i samma kommun och utan att ha en aning om det så råkade vi åka på samma väg i Norrland samtidigt, men i olika riktning. Vi hade ingen aning om att de var här. De hade ingen aning om att vi var här. Men plötsligt dök det upp bekanta namn i loggarna – på dagens datum. Vilket roligt sammanträffande!

Kommun gränsen Lycksele Norsjö. Här hade det varit kändisar före oss.

Burk- och kommunjakten tog oss vidare till centrala Brännberg. Enligt cachebeskrivningen för Tunntoppen bor det sex personer i denna ort. Vi såg inte till någon av dem, men vi besökte i alla fall Brännbergs fina återvinningsstation.

Inte riktigt en tunna per invånare men nästan.

Efter den lilla (med Norrlandsmått mätt) omvägen förbi Norsjö och Malå kommun körde vi mot Lycksele där vi skulle övernatta. Vid Vormforsen träffade vi för första gången på resan på riktigt mycket mygg och knott. Men vi härdade ut en stund, för det var en riktigt fin plats vid den dramatiska forsen.

Länsväg 363 vid Vormforsen.

I Lycksele firade vi bröllopsdag. Vi hade dagen till ära bett om ett rum med utsikt över älven men fick mer än så. Hotell Lappland inkvarterade oss i sviten med bubbelbad och egen bastu. Och stora fönster ut mot Umeälven och Norrlandsnatten som aldrig blev mörk.

Av någon anledning brukar vi ofta missa att logga cachen närmast vår inkvartering. Men inte i Lycksele.

Det hade blivit söndag och dags att åka 85 mil söderut. Men först skulle vi förbi byn Vänjaurträsk utanför Lycksele. Äntligen hade det blivit dags att träffa Ole.

Huvudmålet för vår resa. Några hus längs en väg vid en sjö.
Får vi lov att presentera Ole! Han är döpt efter sin ursprunglige ägare som var norrman och jobbade i skogarna runt Lycksele. Namnet finns ingraverat på mopeden.

När vi svängde in hemma på gårdsplanen på kvällen var vi både en moped och sex Norrlandskommuner rikare. Två flugor i en smäll!

Drygt 200 mil. Några fler mil än våra helgturer brukar vara.

Ökenvandring i storstan

Det började närma sig slutet på vår långhelg i Qatar. Men först lärde vi oss att det är bra att ha något på huvudet i öknen.

Dagen började med en ny taxitur. Den här gången angav vi ett köpcenter som adress och dit hade vår chaufför inga problem att hitta.

Några hus vi passerade under bilturen.

Det kändes inte heller som att vi behövde förklara något ärende när vi klev ur bilen precis utanför huvudentrén. Men det är klart, om chauffören känt till att vi inte var där för att besöka märkesbutiker utan att leta efter en pytteliten burk med magnet på en brandpost på parkeringsplatsen, ja då hade han nog höjt på ett halvt ögonbryn i alla fall. Eller vad tror ni?

Vi väntade tills bilen försvunnit utom synhåll innan vi rundade byggnaden i stället för att gå in i butikssvalkan.

Skugga är en bristvara i Qatar men här fanns faktiskt lite att stå och logga i. Tack för träden!

Sedan påbörjade vi vår långpromenad genom solgasset. Cachen Classic Car visade upp en riktigt fin bilsamling utanför en villa. Undrar om ägaren hinner använda alla sina fordon?

När vi närmade oss Dahl Al-Hamam-parken där det skulle finnas både en earthcache och en traditionell cache hoppades vi på att få se en hel skog av träd så att vi kunde komma bort från solen en stund. Men så var det inte. Det finns inga skogar i Qatar. Här var det mest öppna ytor och till och med plaskdammarna för barn var torrlagda.

Vi var nyfikna på cachen Pyrate Sabsy (in Qatar) eftersom vi sett på bild att den verkade vara placerad i ett öppet ökenlandskap. Vad kunde det finnas att gömma en cache i där? Det skulle vi ta reda på här näst.

På väg mot Pyrate Sabsy (in Qatar).
Snart framme vid cachen. Väldigt ont om träd här.
Perfekt väder för en liten ökenpromenad?
Ah, där är gömstället. Ja, bakom våra ryggar alltså. Börjar vi inte se lite kokta ut här? Det kändes så i alla fall.
Jodå, det fanns en liten betongklump bland all sand och i den fanns en burk.
Hittad!
PatoJen var här!
Nu ska vi bara ta oss tillbaka till de där husen som sticker upp därborta vid horisonten.

Vi fortsatte gå och loggade ytterligare ett par cacher men nu började det bli jobbigt att vara ute i värmen. Vi hade vatten med oss men bristen på skugga, att solen hela tiden stekte mot våra huvuden, blev alltmer plågsam. Det är lite svårt att beskriva, men det kändes som om hjärnan höll på att bli överhettad. Jenny blev yr i huvudet och behövde sitta och vila en stund på en trottoar innan vi kunde gå vidare. Solsting kanske? Varför hade vi inte tagit på oss varsin keps eller annan huvudbonad? Orutinerat!

Taxijakten började igen och den här gången fick vi typiskt nog vänta ganska länge innan en bil äntligen dök upp, trots att vi stod vi en av de större genomfartslederna.

Det kändes jätteskönt att vara på väg tillbaka till hotellet.
Nästan 50 grader enligt bilens temperaturmätare.

PatoJen drabbas sällan av hemlängtan, men det var faktiskt ganska skönt att få lämna den intensiva solen och återvända till svalare temperaturer i norr. När vi åkte till flygplatsen låg temperaturen på 49 grader.

Hej då varma Doha!

Vi vaknade, tittade ut genom fönstret och såg en skyline utöver det vanliga. Men vänta … Vad är det där?

Utsikt från sängen i vårt hotellrum i Qatar.
Om repklättring upp i en vanlig svensk tall är T5, vad är då detta? Fönsterputsare på uppskattningsvis våning 30-någonting.

Qatar är fullt av kontraster. En sådan blir uppenbar varje gång man lämnar hotellet (eller tunnelbanan eller annan luftkonditionerad plats) och går utomhus. ”Hettan slog emot mig” låter som en klyscha. I Qatar är det ingen klyscha utan verklig verklighet.

PatoJen har varit i många länder där det är mycket varmare än hemma. Men ingenstans där det varit så varmt som i Qatar. Det är verkligen skillnad på att gå på promenad i 30-35 graders värme (vilket vi gjort många gånger) och att gå på promenad där temperaturen ligger mellan 45 och 50.

Doha är en vidsträckt stad med långt mellan cacherna och förutom den nybyggda men ännu inte särskilt välutbyggda tunnelbanan så är det ont om kollektivtrafik. Det finns däremot gott om taxibilar.

Vi skrev ner en adress i västra delen av Doha på en lapp och gav till chauffören. Men han hade ingen aning om exakt var den adressen låg, så vi fick guida med gps:n. Det gick ju bra det med.

När han släppte av oss i ett villakvarter verkade han tycka att det var ett konstigt ställe för två turister att åka till. Men vi tyckte att det var en utmärkt startpunkt för en geocachingpromenad.

Första loggen blev Desertal says Goodbye 2015. Den hittade vi under en klädinsamlingsbehållare av ungefär samma typ som är vanliga även hemma. Vi blev lite förvånade att en cache på ett sådant gömställe överlevt i flera år. Brukar inte sådana boxar flyttas ibland, till exempel vid tömning?

Patric loggar Desertal says Goodbye 2015.

Bara några kvarter bort hittades nästa gömma, Ma’a Salama Goodbye! Farewell DESERTAL. Den fanns på en skräpig bakgård. Tur att ingen varit där och städat på ett tag.

Ma’a Salama Goodbye! Farewell DESERTAL.
Övergångsställe i bostadsområdet. Det verkar inte användas mycket, för Qatar tycks vara ett land där bara turister promenerar.

Vi gick vidare till en annan gata i bostadsområdet. Det huvudsakliga skälet till att vi valt att åka till just denna del av staden var att steg två på den ännu ologgade multin A Tale of Two Towers som vi påbörjat dagen före skulle finnas här någonstans. Koordinaterna tog oss till entrén till ett av många så kallade gated communitys som finns här och när vi såg vad kvarteret heter så förstod vi att vi hittat den röda tråden genom multin.

Här var det inga problem att hitta de ledtrådar vi sökte.

Ett steg närmare en potentiell FTF i Qatar.

Innan jakten kunde fortsätta behövde vi svalka ner oss och fylla på med vätska. Det fanns som tur var en oas i form av ett väl luftkonditionerat köpcenter i närheten.

Vätskepaus.

Vid köpcentret var det inga problem att få tag på en taxi som kunde köra oss mot finalen på multin. Nu gick resan norrut, förbi ett stort hus med välbekanta färger.

Även finalen ligger på en plats som hör samman med de andra delstegen. Det gör att vi, trots de inledande problemen, tycker att A Tale of Two Towers är en riktigt genomarbetad och välgjord multi. Nu återstod frågan om vi skulle bli först att hitta den.

Är loggen tom?
Jo men visst! Vi fick vår första FTF i Qatar till sist.

Vi tog oss också en titt på det fort som finns i närheten av cachen.

När vi var nöjda med både loggning och sightseeing så kom vi att tänka på en sak. Vi kanske borde ha bett taxichauffören att vänta.

Men det hade vi inte gjort och det var inte så att taxibilarna stod på rad och väntade på körningar i den förort till Doha där vi nu befann oss. Så det var bara att börja gå. Och svettas.

Hallå, taxi!

Vi befarade att vi skulle tvingas promenera flera kilometer till shoppingcentret med Ikea som vi passerat på vägen men så illa blev det inte. Plötsligt dök den upp där långt borta, en turkosfärgad taxibil. En hägring?

Vi började vinka som skeppsbrutna (vilket vi ju på sätt och vis var) och chauffören såg oss lyckligtvis och kom till undsättning. Snart var vi på rull tillbaka mot staden i baksätets luftkonditionerade svalka.

Efter det äventyret bestämde vi oss för att ha en riktig slappardag på hotellet, med mat, dryck och poolbad.

Kvällsbuffén som ingick när man bokat clubrum.
Honung.
Här tillbringade vi nästan en hel dag. Skönt att vila lite från hettan och dammet på stan.
På kvällspromenad med spaning efter fina bilar i området runt hotellet.
Vårt hotell.

Gott nytt geocachingår!

I dag avslutade vi årets geocachande med att bland annat logga en rolig virtuell cache i Åby.

Se upp för änder!

D.U.C.K. – Virtual Reward 2.0 kan loggas på lite olika sätt, men helst ska loggen innehålla en andfie. Det vill säga, en selfie med änder.

Vi hade tur för någon hade hällt ut havregryn intill ändernas eget övergångsställe, så det var gott om fåglar på plats.

En del brukar ju ge nyårslöften. PatoJens nyårslöfte får väl bli att försöka sköta bloggen lite bättre under 2020. Det finns ju så mycket roligt att berätta om.

Nu vill vi önska alla bloggläsare gott nytt geocachingår!

Flygplatsen i Qatars huvudstad Doha är välbekant för oss. Vi har bytt plan där många gånger på väg till andra ställen på jorden. Men nu var det dags att gå ut ur terminalen för första gången.

Patric längtade efter värme. Jenny tyckte att det var dags att titta på höghus. Det finns ju flera ställen där dessa två saker går bra att kombinera. Ett av dem är Qatar.

Vi kunde kontrollera hur piloten skötte sitt jobb via skärmen i stolsryggen framför. Det verkade som om han hade landat förr.
På väg till hotellet efter att ha landat tidigt på morgonen.

I stadsdelen West Bay står höghusen i givakt. Där hade vi bokat boende i ett av dem.

Hotellpoolen såg minst sagt inbjudande ut. Men den fick vänta en stund.

Vi hade visserligen både passerat gränskontrollen och checkat in på hotellet, men det räcker ju inte för att säga att vi har varit i Qatar. Nej, först när första geocachen är loggad så har vi varit i landet på riktigt.

Vi gav oss ut på trottoarerna och insåg att vi var i stort sett ensamma. I Doha promenerar man inte, åtminstone inte utanför de gigantiska luftkonditionerade köpcentren. Men vi hade vatten med oss och var sugna på att se stan och det gör man bäst till fots.

Vi tog sikte på en byggnad med annorlunda arkitektur där multicachen A Tale of Two Towers skulle starta. Den var ganska nypublicerad och ingen hade loggat den på nätet än. Skulle vi hinna först?

Starten på multin handlar om denna byggnad.

Vi granskade huset och hittade svaren som efterfrågades i multins första steg. Men en av uppgifterna som skulle lösas för att komma vidare var att hitta en fysisk behållare på platsen. Enligt vår gps skulle den finnas inne på ett avspärrat område som tillhörde Commercial Bank of Qatar, mitt framför ögonen på en vakt som satt i en kur. Kunde det stämma?

När vi irrat runt ett tag och letat där vi vågade utan att begå olaga intrång så kom vakten ut och hjälpte till, men det hjälpte inte.

Vi fick ge upp och promenera vidare mot den både långa och breda strandpromenaden, Corniche.

Corniche.

Där var vi mer framgångsrika. Bus Stop var lätthittad och vi hade kommit fram till Qatar på riktigt.

En busshållplats, en cache och ett nytt land för PatoJen.
Vi hade sällskap av välberesta TB:n Freida Furby.
Utsikt från Bus Stop, vår första cache i Qatar.

Doha är en växande stad och bara en vecka före vår ankomst hade den första linjen på den nybyggda tunnelbanan invigts. Nu var det dags att testa den och ingången var verkligen spektakulär.

Det ska finnas en tunnelbanenedgång i slutet av tunneln.
Än så länge är bara några få stationer i drift.
Nytt och fräscht.

Tunnelbanan är en attraktion inte bara för oss turister, utan minst lika mycket bland invånarna. En enkelbiljett kostar drygt fem kronor och har man tur så får man plats i något av det förarlösa tågets ändar där man kan titta ut under färden.

Ett glatt gäng som gillar att åka tunnelbana.

Även om Doha består av moderna skyskrapor så finns det också äldre stadsdelar. Vi tog oss till gamla stan och marknaden i gränderna där.

Djurliv mitt i stan.
De flesta butikerna var stängda eftersom det var nationell helgdag så det var lätt att ta sig fram genom virrvarret av gränder i Souq Waqif.

Vi träffade inte bara på kameler (eller är det dromedarer?) utan också ett stall med arabiska fullblodshästar. Granne med stallet skulle det finnas en cache, Horse & Falcon Souq. Den kunde vi inte hitta på första försöket utan först när vi återvände en annan dag. Klurigt gömd, men det behövs nog på en plats där det är gott om både två- och fyrbenta mugglare.

Den ska ju vara här någonstans. Men var?
Fyrbent mugglare.
Tvåbent mugglare.
Medan det knappt finns några kaféer med uteservering alls i de moderna delarna av staden så är det gott om dem i gamla stan.
Hemma har vi terrassvärmare på uteserveringarna. I Doha är det terrasskylare som gäller.
En kall öl i värmen? Glöm det. I Qatar råder generellt alkoholförbud, men det finns vissa undantag. Det ska vi återkomma till senare. Tills vidare smakade det bra med varsin fruktdrink.

För att försäkra oss om att få bo högt upp i hotellet så hade vi bokat ett så kallad clubrum. Då ingick tillgång till en lounge med snacks, kvällsbuffé och dryck, under några timmar på kvällen även alkoholhaltig sådan.

Kvällsmat.

Hotellet är ihopbyggt med City Centre, en av Dohas alla stora shoppinggallerior. Där var det, till skillnad mot på gatorna, fullt med folk. Köpcenret hade också ishockeyrink och ett eget minitåg.

Tuff tuff tut tut.
West Bay, i närheten av vårt hotell.

Vi hade under dagen fått kontakt med cacheägaren till multin som vi inte kom vidare med. Han förklarade, precis som vi misstänkte, att det inte skulle vara något delsteg inne på bankens avspärrade område utan en bit därifrån, utom synhåll för vakten.

Med den informationen så tog vi oss tillbaka till startkoordinaterna för ett nytt försök. Denna gång gick det bättre. Vi hittade information som ledde oss vidare till nästa steg. Men det låg åtskilliga kilometer bort och det var redan sent. Vi bestämde oss för att fortsätta FTF-jakten nästa dag och gick på öljakt i stället.

Så där ja. Första multisteget avklarat till sist.

Men först ännu en tunnelbanetur, denna gång till området Katara där det skulle bli fyrverkerier för att fira Eid al-Fitr. Det är en högtid som markerar att fastemånaden ramadan är slut och det åter är tillåtet att äta och dricka under dygnets ljusa timmar.

Eid al-Fitr-firande.
Hotellet.

Under ramadan är all alkoholservering strängt förbjuden. Men fastemånaden var ju slut och vi hade förstått att det i Qatar, precis som i Dubai, finns diskret undangömda serveringsställen på de stora lyxhotellen. Även på vårt skulle ett sådant finnas och efter lite letande i korridorerna hittade vi den delvis dolda ingången.

Väl på insidan var det som att befinna sig på vilken sportbar som helst.

Dags att göra en hjälteinsats.
Snacks på hotellrummet.
Varje kväll när rummet gjordes i ordning för nattning så placerades tofflorna på en servett nedanför sängen.

Tillbaka till Tyfors

För några år sedan åkte vi till Tyfors i södra Dalarna en vinternatt tillsammans med en mugglarvän för att gå under jorden. Nu har vi varit på återbesök – denna gång ovan jord.

Tanken väcktes när vi var på väg hem efter en intensiv geocachinghelg i Mora. Vi passerade i hög fart genom Tyfors. Eller, vi gasade förbi det vägskäl som i stort sett är Tyfors. Åtminstone för den som inte vet vilka hemligheter som döljer sig bakom granarna vid skogsvägarnas slut i den här trakten. Vi påmindes om att vi ännu inte utforskat alla dessa hemligheter och bestämde att återvända så snart som möjligt, vilket faktiskt blev väldigt snart.

Tyfors. En vägkorsning och inte så mycket mer. Eller?

Lilla Tyfors har mycket mer att erbjuda än de goda våfflor som serveras av en nederländsk familj som öppnat kafé och vandrarhem precis vid vägkorsningen. 173 meter fågelvägen från deras uteservering finns en nedlagd krutfabrik som startades för att garantera att Sverige skulle ha tillgång till ammunition under andra världskriget.

Fabriken bestod av två delar. Den som ligger granne med de goda våfflorna har aldrig varit särskilt hemlig och om det har funnits några skyltar om skyddsobjekt så är de borta sedan länge. I dag används området av den lokala motorklubben. Den andra delen ligger mer svåråtkomligt och kräver lite mer av besökaren.

Eftersom vi redan loggat Bomber & Granater 2 en kall marsnatt 2013 så var det dess föregångare i anläggningen ovan jord som vi var ute efter denna gång, Bomber & Granater.

Med hjälp av en skattkarta letade vi oss runt på området. Upplägget påminner mycket om det vi redan testat på 2:an (och även andra UE-cacher). Tyvärr har platsen utsatts för ganska omfattande vandalisering, men det fanns fortfarande mycket dokumentation och en del föremål från kruttillverkningen kvar att kika på i de olika byggnaderna.

Här började äventyret.
På jakt efter ledtrådar till var cachegömman kan finnas.
Tur att vi inte jobbar utan ägnar oss åt en hobby.
Och hör sen!
Om en häller tapetklister i avloppet så kan det väl inte sluta på annat sätt?

Vi hittade alla ledtrådar och tillsammans ledde de oss fram till cachen Bomber & Granater som var riktigt bra gömd. En värdig final på äventyret, kan man säga.

Men dagen var ju inte slut och det fanns ännu en mytomspunnen plats i området som vi ville kika på.

Men först stannade vi till i korsningen för varsin våffla …

… och en geocache till.

Utflykten fortsatte och även på nästa ställe finns en geocache. Den hade vi inga ambitioner att logga eftersom vi redan i förväg visste att ett par av delstegen kräver mer än vi klarar av, åtminstone på ett säkert sätt. Vi avstod därför från att leta ledtrådar helt och hållet. Men det var roligt att ha sett platsen i alla fall.

500 granar i Mora

Tur att vi hade varit i Tyskland på powertrail-träningsläger, för redan helgen efter var planen att logga 500 cacher i Mora. På en dag.

På väg mot Mora loggade vi en cache här och där som uppvärmning inför det som väntade nästa dag. På köpet kunde vi bocka av några kommuner som vi inte loggat i förut och så fick vi se många olika fina platser i Dalarna.

En av flera pittoreska byar som vi ”råkade” hamna i.
Detta är starten på en rolig fältmyst i närheten av Insjön.

Vi fick också titta på en seriekondensator, det ni!

I närheten av seriekondensatorn fanns förstås en cache.
En macka och en burk, tack!
Någonstans i närheten av Rättvik.
Rättvik blev ett av våra nya kommunfynd.

I Rättvik blev det ett lite längre stopp för att logga en äldre virtuell cache på en kyrkogård, Wasen. Men medan vi höll på med det så upptäckte vi några konstiga stolpar ute i vattnet och sedan såg vi att det dessutom skulle finnas en cache där. Patric blev plötsligt mycket sugen på att bada med kläderna på.

Efter komplettering av klädseln var han snart på väg mot Sea mark.

Nästan framme.

Loggningen gick bra och Patric kunde skryta med att ha tagit sitt premiärdopp för året i svensk sjö.

Vid Orsa hembygdsgård fanns spår av midsommarfirande och cachen The Local Folklore Center hittades.

Mora var visserligen målet för vår resa men när vi närmade oss så tog vi en svängom via Orsa och vidare mot Älvdalen för att logga ännu en kommun som låg inom rimligt räckhåll.

Oxbergsbron samsas tåg och bilar om samma utrymme. Första gången vi ser en sådan lösning. Här var vi nära Vasaloppsspåret, men några skidåkare såg vi inte till. Inte ens med hjul under skidorna.

Här gäller det att samsas.
Gamla stationshuset i Älvdalen.
Detta ska vara Sveriges äldsta träkåk och där hittade vi Härbret 1285.
Bäst att kolla in undersidan av denna speciella byggnad också.
Älvdalens kyrka.
Där vi bor brukar man försöka ploga bort snön, här verkar inställningen vara en annan. Skylten satt för övrigt vid riksväg 70 mellan Mora och Älvdalen.

Vi tog ganska tidig kväll för att orka med äventyret som väntade dagen därpå.

Det var folktomt på gatorna när vi inledde dagens geocachande med att logga Mora – Virtual Reward nära hotellet vid 6-tiden på morgonen.

Sedan åkte vi mot starten på en av Sveriges längsta powertrails, P.I.G., som står för Pet i gran. Det hade blivit dags att använda det vi lärt oss på förra helgens tyska träningsläger, för nu skulle hela serien på 500 burkar loggas på en dag. Vi hoppas bli klara i tid för att få middag på kvällen men var inställda på att det kanske inte skulle bli så.

Vid cirka 6.30 på morgonen loggade vi den första burken. Det gick ganska långsamt i början men efter något 30-tal burkar började vi få upp tempot. Som ni förstår fanns det inte så mycket tid att fotografera, men här har Patric i vart fall hittat en typisk blå P.I.G.-burk.

Vi turades om att köra och att leta och logga. Oftast hittades burkarna snabbt och i många fall såg vi dem redan från vägen.

Efter 100 loggade eller något sådant behövde vi fylla på med näring och hittade en fin plats vid en sjö där vi unnade oss 20 minuters paus.

Kanske var det raketbränsle i mackorna för efter frukost fick vi upp farten ytterligare. Under en timme loggade vi mer än en cache i minuten i snitt. Det tempot orkade vi förstås inte hålla hela dagen.

Vid ett tillfälle när Jenny körde tyckte hon att loggningen verkade ta tid och hoppade ur bilen för att hjälpa till. När hon kom runt bilen fick hon syn på Patric som låg i diket. Det såg fint ut med utsikt bakom så Jenny tog ett foto och frågade ”Ligger du där. Har du loggat?” Det hade inte Patric så Jenny stövlade i väg mot burken och fixade den saken. Det gäller ju att prioritera rätt.

Patric låg kvar i diket och det visade sig att han hade stukat foten ordentligt, så det blev skiftbyte. Patric fick hoppa till förarplatsen och köra tills värsta smärtan lagt sig. Tur att vi har en automatväxlad bil som kan köras med en fot.

”Ligger du där. Har du loggat?”
Skoterled.
Ibland var burkarna inte riktigt powertrail-placerade, utan en bit ifrån vägen.
Trailen går längs fina grusvägar med nästan ingen trafik.
Dags att fylla på näring igen.
Plötsligt gav vägen vika när Jenny körde och Patric började famla efter fyrhjulsdriftsknappen.
Undrar om burken smakade gott? Vi testade inte.
Vi tror att detta är en orre.

Mitt på dagen någon gång började bränslelampan att lysa. Vilken orutin! Det fick bli en sväng till närmaste tätort Venjan för att fylla på. Ett tips till alla andra powertrailare: Gör inte som vi utan fyll tanken först!

Mot slutet av trailen hittade vi flera cacher på rad delvis förstörda på marken. Några kunde vi återställa, men tre stycken hittade vi inte alls. Kanske är det någon markägare som inte gillar alla som åker 160 meter, stannar, åker 160 meter, stannar och så vidare.

Här blev det DNF.

Eftersom vi loggade några cacher som inte hörde till serien när vi ändå passerade så kom vi trots DNF:erna upp i 500 hittade (och lite till).

500 cacher! Nytt rekord för PatoJen? Nej, vi har hittat 565 på en dag på VÖPT i Östergötland.
Här loggas sista burken på P.I.G.-trailen.

Det tog oss cirka elva och en halv timme att logga P.I.G.-trailen, vilket var ett par timmar snabbare än vi räknat med. Det betyder att vi gott och väl hann tillbaka till hotellet för att fira med middag och några goda öl från lokalt bryggeri. Vi hann till och med logga några extra cacher på väg tillbaka till Mora. Det var riktigt skönt att få leta i något annat än granar för det hade vi ju sett ganska många under dagen.

Här hittades en riktigt snygg cache.
Mora.
I närheten av en av ortens stationer (ja, det finns märkligt nog flera i lilla Mora) står det här fina loket uppställt. Finns det något sådant i Sverige som inte är försett med en geocache? Inte i Mora i alla fall.

Dagen efter P.I.G.-äventyret ville vi gärna fortsätta geocacha, men nu var det kvalitet som gällde i stället för kvantitet. Ett måste i Mora är väl att gå i mål?

Det var kämpigt men vi tog oss hela vägen till målet. 🙂

I Mora finns också en av Sveriges få fortfarande levande webcam-cacher. Den ville vi förstås logga. Och eftersom PatoJen älskar att logga cacher i rondeller så var det ingen tvekan om vart vi skulle ställa oss för fotograferingen.

Mora webcam.

Till sist vill vi nämna ett riktigt guldkorn som vi loggade innan vi lämnade Mora. Cachen heter Gadget och bjuder på det mesta som man kan stöta på inom geocaching. Det kändes ungefär som att vi tog examen som geocachare. Vi lägger inte ut några bilder från denna cache eftersom varje delsteg är en upplevelse i sig som vi inte vill spoila. Logga den så förstår ni varför vi blev så förtjusta. En perfekt avslutning på en fin och granrik helg i Dalarna.