När Jenny var liten såg hon en dokumentär som morfar spelat in på video om vulkanen Mount Saint Helens utbrott 1980. Den var så intressant att hon såg programmet flera gånger. Sedan dess har det funnits en önskan att få se det skalperade berget även i verkligheten.
Ett besök till Mount Saint Helens stod högt på priolistan under vår USA-resa. Eftersom skogsbränder i Kanada svept in även nordvästra USA i en gulaktig dimma var vi oroliga att vi kanske inte skulle se berget från besökscentret och när vi startade dagens etapp från Kelso var det riktigt disigt ute.
Men när vi kom upp på högre höjd lättade dimman och vi kunde se den fina utsikten.
Vi närmar oss Mount Saint Helens.
Trots att det gått nästan 40 år sedan det stora utbrottet är naturen runt vulkanen fortfarande påverkad. Det växer inte så mycket.
Mount Saint Helens.
Några träd och buskar har i alla fall lyckats ta sig.
Många träd sveptes omkull vid utbrottet och en hel del ligger fortfarande kvar, som pinnar utströdda på bergen runt vulkanen.
Vapenlagarna är som bekant annorlunda i USA än hemma. På en del ställen, som vid besökscentret vid Mount Saint Helens, sitter skyltar som informerar om att man inte får ta med vapen inomhus.
Hit fick inte puffran följa med. Det kändes ju tryggt.
I besökscentret finns en intressant utställning om vulkanen. Bland annat visas bilder på hur berget såg ut innan det blev skalperat vid utbrottet. Fram till 1980 var Mount Saint Helens 400 meter högre än i dag.
Före och efter.
Naturligtvis finns det earthcacher på en så här geologiskt intressant plats. Flera stycken faktiskt och vi loggade några av dem. Det var svårt att hitta svar på alla frågor genom egna studier så vi frågade ut en guide för att få den information vi inte lyckats ta reda på.
Patric samlar information till en av earthcacherna.
Även om växtlivet är skralt så bor det gulliga djur i vulkanens närhet. De här små liven var sociala men ville inte vara stilla när vi skulle fotografera dem.
Tjena!
Efter att ha sett oss mätta på den livs levande vulkanen (ja, det pyr fortfarande i den och Mount Saint Helens kommer troligen att få fler utbrott, frågan är bara när) körde vi norrut på mindre vägar och kom till den ganska ensligt belägna orten Morton. Som ni förstår var det en geocache som lockade oss dit, nämligen en webcam.
Centrala Morton.
I skyltfönstret till den lokala datafirman sitter en kamera som filmar gatan utanför. Vi plockade fram flaggan igen och poserade.
Omvägen via Morton skulle också ge oss möjlighet att logga virtuella cachen MRSR Silver. Det var dock inte helt enkelt fixat.
För att få logga MRSR Silver ska du hitta någonting som tillhör ett järnvägsmuseum och rapportera till cacheägaren vilket djur som förknippas med föremålet. Det är bara det att saken i fråga flyttar på sig.
Vi lyckades aldrig ta oss fram till cachens grundkoordinater för de var på ett avspärrat område. Däremot hittade vi en annan intressant plats en bit ifrån. Vi blundade för de stora skyltarna med orden NO TRESPASSING skrivna med versaler (eller hoppsan, vi såg de ju visst) och gick runt bland järnvägsvagnarna som stod uppställda på platsen. Vi hittade dock inget som stämde med det vi letade efter och eftersom det inte kändes helt bekvämt att vara på området så bestämde vi oss för att ge upp. Loggarna avslöjade dessutom att vi inte var de första som hade haft problem att hitta rätt.
Här fick vi nog inte vara egentligen.
Vi körde vidare men bara några kilometer norrut nådde vi den lilla orten Elbe. Och där fick vi syn på, tänka sig, ett järnvägsmuseum. Troligen hade verksamheten flyttats dit av någon anledning. Och på museiområdet hittade vi det vi letade efter!
PatoJen 