Det började närma sig slutet på USA-resan, men det fanns en gamling till som vi ville logga. För att komma till den fick vi gå uppåt, uppåt, uppåt.
Alla hotellrum vi bodde i under USA-vistelsen hade kylskåp. Utom ett. Och självklart var det just i Snoqualmie när vi hade så mycket att fira (fullbordat ett år i rad med minst en cache om dagen och loggning av en av världens två APE-cacher) och ville kyla bubblorna som vi släpat med oss ända sedan mellanlandningen på Frankfurts flygplats. Nåja, problem är ju till för att lösas.
Amerikanskt kylskåp. Här ska firas!
Nästa morgon startade cachningen innan vi knappt kommit ur sängen. Drive in-cache har många hört talas om, men har ni loggat någon sleep in-cache? Några tyskar hade event precis utanför hotellentrén på morgonen, så vi kunde gå direkt från sängen till minglet. Förmodligen såg vi lite yrvakna ut.
Morgonpiggt event.
När vi piggnat till och fått i oss lite frukost var det dags att på allvar ta tag i den sista riktiga gecachingdagen på USA-resan. Siktet var inställt på cachen med den lockande korta GC-koden GCD. Kort kod = gammal cache. Denna gömma placerades ut redan i juni 2000 när geocaching fortfarande var ett nytt fenomen.
Men först loggade vi några gömmor i det fina området runt hotellet.
En misstänkt stenhög.
Denna var väl gullig? A Frame Up heter cachen.
Vi hade hört mycket om GCD i förväg. Om hur jobbigt det skulle vara att ta sig dit. Bland annat på morgonens event där några deltagare berättade om hur de misslyckats att ta sig hela vägen upp på berget där cachen är gömd. Men 500 höjdmeters stigning på drygt tre kilometers promenad, det borde vi väl klara?
Här började promenaden.
Vi loggade förstås de andra cacher som vi passerade på väg upp. Det var skönt att ha anledning att stanna och vila lite ibland. ECM41 Remembered är utlagd till minne av geocacharen ECM41 som dog här när han var på väg till GCD.
Vi tog oss högre och högre upp på berget.
Snart framme vid målet.
GCD.
GC-kod med tre tecken, det är ovanligt.
Trots allt vi hört om vandringen till GCD så var det inte den jobbigaste långpromenaden vi gick under resan. Nej, då fick vi kämpa betydligt hårdare för att komma fram till Geocache 7/21/00.
Dags att gå neråt igen och det gick förstås snabbare.
PatoJen 