Nu är det jul igen!

Förra julen var det eventförbud och det blev ingen träff på torget i Motala dan före dan. Men i år fick vi samlas vid granen på torget igen.

Tänk att vi fick lite snö lagom till jul.

Det var trevligt att ta en paus i de sista julförberedelserna för att vara med på DAN FÖRE DOPPAREDAN. Eventarrangören bonsan bjöd på julklapp i form av clementiner. Vi stannade och pratade tills våra tår började påminna om isbitar och behövde komma in i värmen.

En del hade hörsammat uppmaningen att ta på sig något juligt.

Vi vill önska alla geocachingvänner en riktigt god jul!

Fler reservat gör geocacharen glad!

Det har fötts ett nytt naturreservat inte alls långt ifrån våra hemkoordinater. Och det bästa av allt är att det finns burkar att leta efter i det.

Coronapandemin får oss i Sverige att vara ute i naturen som aldrig förr. Vi har i alla fall läst i media att så är fallet och PatoJens egna empiriska studier säger faktiskt samma sak. Även om vi inte har några vetenskapliga belägg för det så är vår känsla att naturreservaten har fått ett ordentligt uppsving i antal besökare. Och reservaten har också blivit fler.

Karshult naturreservat.

Karshults naturreservat i utkanten av Motala skapades visserligen redan 2019, så det har knappast någonting med coronapandemin att göra. Men det var en trevlig överraskning när vi upptäckte att det finns. Tidigare låg någon slags kommunal stentipp på ytan som nu har blivit parkeringsplats. Ogästvänliga skyltar om tillträde förbjudet har bytts ut mot betydligt trevligare varianter med information om lederna och vad som kan upplevas längs dem. Och som grädde på moset har Lilla o gjort Karshult ännu mer sevärt genom att placera ut ett gäng cacher i reservatet.

Alla burkarna var minsann inte lika lätta att hitta som den här.

Vi valde nog inte den bästa årstiden för ett besök. Det var vinterlerigt på stigarna. På våren är området säkert helt fantastiskt med blommor och fåglar som vill berätta en massa viktigt för den som kommer i närheten. Men det finns också fördelar med att ge avkall på en vårigare upplevelse. Med tanke på den bitvis täta undervegetationen så är det troligen betydligt lättare att hitta burkarna så här års än när Karshult grönskar.

På några ställen fick vi kämpa lite ändå. Framför allt tog Motalas naturreservat #21 Karshult. – del 1.5 tid att hitta.

Om några månader lär grönskan vara tät här.

Efter att ha gått hela slingan och kommit tillbaka till parkeringen studerade vi skyltarna lite mer noggrant och fick då veta att kommunen har köpt in mer mark och att reservatet ska utökas. Lilla o har viskat i vårt öra att det också är fler burkar på gång. Det ser vi fram emot. Kanske blir det en vårpromenad nästa gång.

Årets sista burkar – gott nytt år!

Vi hade inte tänkt geocacha på årets sista dag, men justerade kvällplaner gjorde att vi hade tid över. Den användes förstås på bästa sätt.

Vi började med en ganska ny cache vid Vretagymnasiet. Pinkunicorn har varit en snäll tomte under december och lagt ut minst en ny cache per dag i Linköpingstrakten fram till jul. Just Diesel Boogie passade nog extra bra att logga en sådan här dag. Inte en enda gymnasieelev i sikte.

Sedan fortsatte vi till Bergs slussar där det också var folktomt. En varm sommardag är nog Roxenekan betydligt krångligare att logga. Då brukar det krylla av folk här.

Patric loggar Roxenekan.

Totalt blev det fem cacher i dag, innan vi övergick till nyårsfirande.

Gott nytt geocachingår på er!

Hoppas att 2021 för med sig många trevliga burkjakter.

Julstök på gula slingan

I år är vi ovanligt mycket lediga runt jul och därför hann vi både städa, laga mat, fixa klappar och logga burkar dagarna före julafton. Hälften nytta och hälften nöje skulle man kunna säga.

Strax utanför Mjölby ligger Skogssjön, ett naturområde med ett virrvarr av stigar och i mitten av alltihop en sjö som är ovanlig eftersom det är en så kallad grundvattensjö som saknar både tillflöde och utlopp.

Vi har gått många av stigarna tidigare men gula slingan hade vi inte testat. Eftersom bonsan har lagt ut tio cacher längs den 4,5 kilometer långa leden så fanns det numera en extra god anledning att göra det.

Vi börjar väl från början.

Först gick vi förbi några burkar som vi loggat tidigare innan vi kom in på nya jaktmarker.

Det är fina stigar att gå på runt Skogssjön.

Gul slinga passerar en gård som heter just Skogssjön. Där träffade vi på en tomte som tyvärr såg ut att ha jobbat lite för hårt med julförberedelserna.

Utarbetad tomte.

En regnbåge dök upp på himlen trots att det varken regnade eller snöade. Lite extra vägledning till nästa geocache kanske. Det gick i alla fall mycket smidigt att hitta Gula slingan Skogssjön #3.

Inga problem att hitta denna.

Efter att ha gått ett litet stycke i öppen terräng kom vi in i skogen igen. Granbarkborrarna har härjat vilt här som på många andra håll.

Tack snälla granbarkborrar för att ni åtminstone har skonat träden som visar var gul slinga går.

Här var det burk i ögonhöjd.

På slutet av slingan träffade vi på tomten igen. Nu hade han piggnat till och samlat ihop ett helt gäng julfirare som sällskap. Visst blir man glad av att stöta på sådant här i skogen? Det blir i alla fall vi.

God jul hälsar Skogssjöns egen tomtearmé.

God jul!

God jul önskar PatoJen! Hoppas att ni alla får en fin julhelg med god mat, klappar och trevliga burkar.

Ett ovanligt sevärt kalhygge

Denna coronasommar blev semestern annorlunda än den troligen blivit utan viruset. Men den blev rätt bra ändå. Vi packade bilen med alltifrån långklänning till nya vandringskängor för att vara beredda på allt och drog norrut.

Norrland 2020 Dag 1

Var vi hade tillbringat sommarsemestern om inte corona dykt upp vet vi inte. Det fanns idéer, men inga konkreta planer. Vi har haft tur som inte drabbats av krångel med inställda resor och lång väntan på återbetalning för biljetter som inte kunnat utnyttjas.

Normalt är vår policy att när vi ger oss i väg på en resa så ska nästa redan vara bokad, eller åtminstone planerad. När vi for till Mexiko i februari var det för ovanlighetens skull inte så och när vi kom hem vid månadsskiftet februari-mars var resemappen helt tom.

Den fick förbli tom. Tanken var förstås att genast börja planera nästa äventyr, men precis då började corona utvecklas till en pandemi och vi bestämde oss för att ha is i magen. Vänta. Se vad som skulle hända.

Det var klokt.

Bara ett par veckor senare började gränser stängas och att planera nästa utlandsresa blev en icke-fråga.

När sommarsemestern närmade sig bestämde vi oss för att den fick bli kortare än vanligt i år. Men något skulle vi ju hitta på.

Vad?

Jenny har inte varit i Åre (jo i kommunen, men inte i tätorten) så att åka dit och ta oss upp på Åreskutan utsågs till semesterns huvudmål. Sedan växte planerna.

Vet ni vad DeLorme är för något? Jo, det är ett amerikanskt företag som gör kartor, både fysiska och digitala. Det finns en hel hög med challenges som går ut på att logga vissa kartblad i företagets vägatlas över USA. Men det finns också en svensk variant, Sweden DeLorme Challenge, som handlar om att logga en cache inom varje uppslag i Motormännens vägatlas.

När vi förra sommaren åkte till Norrland för att logga de kommuner i Sverige vi hade kvar så hade vi inte en tanke på Sweden DeLorme Challenge. Det visade sig att vi hade fem ologgade kartuppslag kvar efter den resan. Ett par i västra Dalarna, ett par i västra Lappland och så det allra nordligaste i Sverige, norr om Kiruna. Att bocka av dessa lades till i årets semesterplanering. Vi ville också besöka platser och sevärdheter i norr som vi missade på förra årets ganska tidspressade resa.

Och sist men inte minst så var planen att logga alla cacher i den nyligen publicerade Landsskapsserien i de landskap vi passerade på vägen.

En lördagsmorgon påbörjades resan norrut. Vi valde bort vägar som vi kört ofta till förmån för nya upplevelser och det tog oss till en äggkartong utanför Grythyttan som fick bli resans första cache. Vilken fin start!

Resans första cache och första utdelade favoritpoäng.

I närheten av Vansbro dök det plötsligt upp ett spöke. En virtuell cache till synes mitt ute i ingenstans, Barnhälla. De flesta virtuella vi har loggat har varit vid olika sevärdheter.

Vi lämnade asfalten och körde en bra bit ut i skogen på en knagglig grusväg som blev mindre och mindre. Till sist parkerade vi, gick över en liten kulle och fick se – stubbar och en och annan sten. Vad kunde det finnas värt att visa upp på ett kalhygge i södra Dalarna? Jo, någonting riktigt fascinerande faktiskt. Åk dit och ta reda på vad!

I närheten av Barnhälla.

Vi tyckte att det var roligt att logga en virtuell som visade upp något annorlunda.

Som vi redan har antytt så var bilen fullpackad med allt möjligt som kunde behövas på en tvåveckorstur till Norrland. Vi planerade för att bo på hotell i första hand men vet av erfarenhet att det kan vara glest mellan dessa i Norrlands inland. Därför kunde det mycket väl bli stuga också. Och för säkerhets skull hade vi också packat med ett tält. Men vi hade glömt något som kan vara bra att ha om man ska bo i exempelvis campingstuga, nämligen sängkläder och huvudkuddar. När vi kom till Mora fick det därför bli en shoppingrunda innan vi loggade en letterbox och en wherigo.

Komplettering av semesterutrustningen.

Norr om Älvdalen var det dags för nästa avstickare, för att kika på Sveriges högsta damm och logga Trängslet.

Patric vid Trängslet.

Ont om vatten.

Trängslet är verkligen högt.

Vi gillar att titta på udda sevärdheter som dyker upp längs vägen. Bunkris brandtorn är ett sådant exempel. Här kan ni läsa mer om detta annorlunda torn.

Bunkris brandtorn.

Tornet är byggt runt ett gammalt träd som fortfarande står kvar i mitten.

Högst upp i tornet hittade vi en fantastisk utsikt …

… och en geocache: Bunkris tower.

Det var tur att vi ägnade några minuter åt shopping i Mora för vi fick användning för sängkläderna redan första kvällen då det blev inkvartering i en mysig stuga i Särna. När sängarna skulle bäddas i ordning kom vi på att vi tänkt fel. Det var ju underlakan och örngott vi behövde, eftersom vi faktiskt fått med oss våra sovsäckar. Men vi hade köpt påslakan och örngott. Nåja, det går jättebra att ha påslakan som underlakan.

På campingen visade det sig finnas en restaurang som serverade lokal mat, som älgskavsgryta. Mums!

PatoJen gillar att bada men inte om vattentemperaturen är under 25 grader. Som ni förstår blir det sällan några dopp i Sverige för oss. Men nu hade det varit värmebölja i ett par veckor och till och med här på gränsen till fjällvärlden hade sjön uppnått en temperatur som kändes anständig. Kanske blir det denna sommars enda dopp, vem vet?

Jenny tar ett kvällsdopp.

Infoskylt vid campingen. Anders Tegnell måste tycka att Älvdalens kommun är ett föredöme i dessa coronatider.

Utsikt från vår stuga mot Städjan.

Glad påsk!

Glad påsk önskar PatoJen!

Gamlingar i Västmanland

Kyrkoruiner, mufflonfår och så några riktigt gamla cacher. Det blev en innehållsrik utflykt till Västmanland.

För några veckor sedan åkte vi på burkjakt till Västerås. Vi hade bland annat spanat in ett par cacher vid kyrkoruiner. Dels för att sådana är intressanta att titta på men framför allt för att det finns några challenges i Västergötland som bland annat kräver att man har loggat ett visst antal cacher med ordet kyrkoruin i namnet.

Vi hittade både Rytterne stora kyrkoruin och Rytterne lilla kyrkoruin vilket innebar att vi ökade på antalet funna kyrkoruiner i Sverige med ungefär 50 procent.

En styck kyrkoruin hittad. Ja, en burk också förstås.

Under dagen råkade vi logga Västmanlands läns två äldsta cacher utan att alls ha planerat för det. Det bara blev så. Vi hade siktat in oss (mycket lämpligt uttryck för just denna cache faktiskt) på letterboxcachen Ser du? i närheten av Tidö slott. Då såg vi att det fanns en ensam burk på kartan längre ut på udden bortanför slottet och tog en promenad dit. Först efteråt insåg vi att Time Island är från 2002 och näst äldst i länet. Och senare på dagen hittade vi även Plan B som är äldst, från januari 2002. Även det var en ren slump då vi egentligen tagit oss till platsen i syfte att logga en virtuell cache. Men vi återkommer till det.

18-åringen Time Island.

Livs levande mufflonfår i närheten av Ser du?. Det var en rolig letterboxcache som vi gärna rekommenderar.

Vi ville promenera mera och tyckte att Rudörundan såg trevlig och lagom lång ut. Det var den också, fin miljö att vandra i, men det var riktigt blött och lerigt på några ställen.

Blött var det ja. Här brukar det nog inte vara vatten i vanliga fall.

Patric loggar en av burkarna på Rudörundan.

När vi tyckte att vi smutsat ner oss tillräckligt för den här dagen drog vi oss in till Västerås och Djäkneberget där målet var att logga den virtuella cachen Picknick på Djäkneberget. Det var då vi också ”råkade” hitta Plan B, som enligt Project GC är äldst av de nu levande cacherna i Västmanlands län. Kanske har det funnits äldre burkar förut som har arkiverats, det har vi inte kollat upp.

I närheten av Picknick på Djäkneberget och Plan B.

Nästa dag blev det långpromenad igen. Men först några adventure labs-cacher och lite annat i centrum och så det obligatoriska besöket vid Anunds hög. Det är en fascinerande historisk plats som vi oftast besöker när vi är i Västerås. Denna gång fanns det en ny adventure labs-serie att logga, Det forna Aros.

Anunds hög.

Det finns många slott runt Västerås. Den här dagen styrde vi mot Ängsö slott där det finns flera fina vandringsleder. Vi har gått en av dem förut och den här gången tänkte vi testa en annan. Självklart finns det geocacher att logga längs leden. Många geocacher till och med.

På väg mot Ängsö hittade vi en annan typ av ruin än de vi såg i början av resan.

Även på Ängsö var det lite lerigt att gå på en del ställen men inte alls lika kladdigt som på Rudörundan. Vi loggade serien som heter Utörundan och så en och annan övrig cache som vi råkade passera.

En liten bit av Utörundan går på väg …

… men mest är det skogsstigar i fin och lite kuperad miljö.

Vår vän Ole från Vänjaurträsk

Herr PatoJen var sugen på att skaffa en ny geocachingkompis och fastnade för 62-årige Ole. Det var bara det att Ole bodde 85 mil norrut.

Suget efter en ny, mogen polare hade funnits där ett tag. Patric letade på nätet i flera månader. Plötsligt sa det klick, fast de inte träffats än. En dag fanns han bara där på Blocket. Ole, en Monark från 1957.

Patric visade annonsen för Jenny.

”Visst är den fin?”

”Jodå. Var finns den?”

”Lycksele!”

Lycksele. Är det inte lite långt att åka över en helg? Och är det inte onödigt långt att åka för att köpa en moped? Det borde väl finnas mopeder på närmre håll? tyckte Jenny.

Men Patric ville väldigt gärna ha just Ole och han vet ju vilka argument som funkar på Jenny.

”Har du kollat på kommunkartan?” frågade Patric och sedan var det bestämt. Klart att vi skulle åka till Lycksele och köpa moppe!

Vi hängde Mr/Ms Aeros släpkärra efter bilen och började köra norrut efter jobbet en sommarfredag. På riksväg 50 mötte vi den ena konstiga bilen efter den andra. En googling visade att det tydligen pågick ett rally för ombyggda bilar genom landet.

De flesta av bilarna verkade vara registrerade i Nederländerna.

Vår första anhalt blev Gävle. Där försökte vi hälsa på den världsberömda bocken men den var inte på plats förstås så här års. Vi fick nöja oss med en skylt och en virtuell cache. Inte så tokigt ändå.

Loggning av Gävlebocken.

Sedan blev det inspektion av elskåp. Ni anar inte hur många elskåp det finns i Gävle! Och flera av dem utnyttjas på bästa sätt.

Här behöver det tydligen ventileras.

Snyggaste elskåpet i stan?

Inte de snyggaste elskåpen i stan men ändå klart sevärda i PatoJens ögon.

Efter en natts förvånansvärt god sömn, med tanke på att hotellet låg granne med ett disko, så fortsatte vi norrut.

Högakustenbron.

Ett fantastiskt hus i Örnsköldsvik som har fått en egen virtuell cache, Ting1.

Ett minst lika fantastiskt hus i samma stad som ännu inte fått någon virtuell. Ett före detta brandslangstorn byggs om till lyxvilla på höjden.

Den första nya kommunen på resan blev Vännäs. Där kryllade det av cacher med många favoritpoäng men eftersom vi hade ont om tid fick vi välja ut några få att logga. Hit måste vi komma tillbaka någon gång!

Är det någon som ser mig? Här lyckades vi inte överlista cachen så det fick bli DNF och anledning att återkomma till den mysiga orten Vännäs.

Jenny besökte Vännäs lokala nöjesfält och hittade en cache.

Här kunde vi fulparkera eftersom vi var ute i rätt syfte.

Vännäs MotorMuseum var stängt men cacherna på området gick bra att logga ändå och vi fick se flera spännande farkoster.

Renar korsade vår väg till Vindelns kommun. Riktigt exotisk upplevelse för oss sörlänningar.

Det vet väl alla att den bästa informationen oftast finns på baksidan av informationstavlan?

En imponerande damm – fint pyntad med ett PET-rör.

Hallå, finns det någon burk här under?

Ännu en ny kommun.

Norrland. ❤

Det hände något märkligt. Någonstans längs E12, eller Blå vägen som den kallas, mellan Umeå och Lycksele mötte vi våra geocachingvänner torado och aaaeng. Vi bor i samma kommun och utan att ha en aning om det så råkade vi åka på samma väg i Norrland samtidigt, men i olika riktning. Vi hade ingen aning om att de var här. De hade ingen aning om att vi var här. Men plötsligt dök det upp bekanta namn i loggarna – på dagens datum. Vilket roligt sammanträffande!

Kommun gränsen Lycksele Norsjö. Här hade det varit kändisar före oss.

Burk- och kommunjakten tog oss vidare till centrala Brännberg. Enligt cachebeskrivningen för Tunntoppen bor det sex personer i denna ort. Vi såg inte till någon av dem, men vi besökte i alla fall Brännbergs fina återvinningsstation.

Inte riktigt en tunna per invånare men nästan.

Efter den lilla (med Norrlandsmått mätt) omvägen förbi Norsjö och Malå kommun körde vi mot Lycksele där vi skulle övernatta. Vid Vormforsen träffade vi för första gången på resan på riktigt mycket mygg och knott. Men vi härdade ut en stund, för det var en riktigt fin plats vid den dramatiska forsen.

Länsväg 363 vid Vormforsen.

I Lycksele firade vi bröllopsdag. Vi hade dagen till ära bett om ett rum med utsikt över älven men fick mer än så. Hotell Lappland inkvarterade oss i sviten med bubbelbad och egen bastu. Och stora fönster ut mot Umeälven och Norrlandsnatten som aldrig blev mörk.

• 

• 

• 

• 

Av någon anledning brukar vi ofta missa att logga cachen närmast vår inkvartering. Men inte i Lycksele.

Det hade blivit söndag och dags att åka 85 mil söderut. Men först skulle vi förbi byn Vänjaurträsk utanför Lycksele. Äntligen hade det blivit dags att träffa Ole.

Huvudmålet för vår resa. Några hus längs en väg vid en sjö.

Får vi lov att presentera Ole! Han är döpt efter sin ursprunglige ägare som var norrman och jobbade i skogarna runt Lycksele. Namnet finns ingraverat på mopeden.

När vi svängde in hemma på gårdsplanen på kvällen var vi både en moped och sex Norrlandskommuner rikare. Två flugor i en smäll!

Drygt 200 mil. Några fler mil än våra helgturer brukar vara.

Ökenvandring i storstan

Det började närma sig slutet på vår långhelg i Qatar. Men först lärde vi oss att det är bra att ha något på huvudet i öknen.

Dagen började med en ny taxitur. Den här gången angav vi ett köpcenter som adress och dit hade vår chaufför inga problem att hitta.

Några hus vi passerade under bilturen.

Det kändes inte heller som att vi behövde förklara något ärende när vi klev ur bilen precis utanför huvudentrén. Men det är klart, om chauffören känt till att vi inte var där för att besöka märkesbutiker utan att leta efter en pytteliten burk med magnet på en brandpost på parkeringsplatsen, ja då hade han nog höjt på ett halvt ögonbryn i alla fall. Eller vad tror ni?

Vi väntade tills bilen försvunnit utom synhåll innan vi rundade byggnaden i stället för att gå in i butikssvalkan.

Skugga är en bristvara i Qatar men här fanns faktiskt lite att stå och logga i. Tack för träden!

Sedan påbörjade vi vår långpromenad genom solgasset. Cachen Classic Car visade upp en riktigt fin bilsamling utanför en villa. Undrar om ägaren hinner använda alla sina fordon?

När vi närmade oss Dahl Al-Hamam-parken där det skulle finnas både en earthcache och en traditionell cache hoppades vi på att få se en hel skog av träd så att vi kunde komma bort från solen en stund. Men så var det inte. Det finns inga skogar i Qatar. Här var det mest öppna ytor och till och med plaskdammarna för barn var torrlagda.

Vi var nyfikna på cachen Pyrate Sabsy (in Qatar) eftersom vi sett på bild att den verkade vara placerad i ett öppet ökenlandskap. Vad kunde det finnas att gömma en cache i där? Det skulle vi ta reda på här näst.

På väg mot Pyrate Sabsy (in Qatar).

Snart framme vid cachen. Väldigt ont om träd här.

Perfekt väder för en liten ökenpromenad?

Ah, där är gömstället. Ja, bakom våra ryggar alltså. Börjar vi inte se lite kokta ut här? Det kändes så i alla fall.

Jodå, det fanns en liten betongklump bland all sand och i den fanns en burk.

Hittad!

PatoJen var här!

Nu ska vi bara ta oss tillbaka till de där husen som sticker upp därborta vid horisonten.

Vi fortsatte gå och loggade ytterligare ett par cacher men nu började det bli jobbigt att vara ute i värmen. Vi hade vatten med oss men bristen på skugga, att solen hela tiden stekte mot våra huvuden, blev alltmer plågsam. Det är lite svårt att beskriva, men det kändes som om hjärnan höll på att bli överhettad. Jenny blev yr i huvudet och behövde sitta och vila en stund på en trottoar innan vi kunde gå vidare. Solsting kanske? Varför hade vi inte tagit på oss varsin keps eller annan huvudbonad? Orutinerat!

Taxijakten började igen och den här gången fick vi typiskt nog vänta ganska länge innan en bil äntligen dök upp, trots att vi stod vi en av de större genomfartslederna.

Det kändes jätteskönt att vara på väg tillbaka till hotellet.

Nästan 50 grader enligt bilens temperaturmätare.

PatoJen drabbas sällan av hemlängtan, men det var faktiskt ganska skönt att få lämna den intensiva solen och återvända till svalare temperaturer i norr. När vi åkte till flygplatsen låg temperaturen på 49 grader.

Hej då varma Doha!